En gång vajade hakkorsen utanför teatern

Av Joakim Ormsmarck

Det gör fysiskt ont att läsa Linus Hertley-Lundbergs bok om nazismen i Laholm under trettiotalet. Trycket över bröstet vill liksom inte släppa och anledningen är i grunden inte nazismens grymhet, den har jag läst spaltmeter om tidigare, utan dess brutala närhet. Hakkorsen som vajade utanför teatern, mötena på Solbacken, borgmästarens beundran för Hitler och hans likasinnade och såklart Laholms Tidnings lismande, undfallenhet och feghet inför vad som just då skedde i realtid i Europa.

Jag försöker förstå. Kan det vara så att de inte förstod? Men det försvaret håller inte, Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, förstod och var beredd att ta de smällar det innebar att publicera och ta strid.
Hallandspostens journalister och redaktörer förstod och med en tydlighet, som jag önskar min egen tidning haft, håller de en konsekvent linje rakt igenom trettiotalet. Här behövde inga kappor vändas för de satt redan på rätt håll rakt igenom historien.

Linus Hertley-Lundbergs bok är ett mästerverk i sin enkelhet. Han lindar inte in eller komplicerar utan berättar sin historia utan onödiga krumbukter.
Som läsare känner jag igen platser, byggnader och personer, som att jag läste en deckare baserad här på hemmaplan. Men det är ingen deckare, det är ett i högsta grad underbyggt tidsdokument från en del av Laholms historia vi inte får glömma.

Det är också en del av Laholms Tidnings historia som jag önskar aldrig existerat. Det är nästan nittio år sedan dessa artiklar skrev, åsikter uttrycktes och annonser publicerades men utgivningsbeviset är detsamma och det gör ont att läsa mina föregångares ord.
Boken är viktig som ett dokument över det som varit men kanske än mer som en påminnelse att historien på många sätt går igen även idag. Den stora skillnaden är att det som för nittio år sedan uttrycktes i den lokala dagstidningen idag går att läsa på internet där hatet förklätts till kamouflerad journalistik.
Förföljelsen av judarna i partiprogrammen är borta men istället ser vi hur partiföreträdare hetsar kring den stundande islamiseringen och allahanda hot mot den egna gruppen.

Laholm var, precis som författaren påpekar, inte ett unikt nazistfäste. Laholmarna var nog snarare som många andra under den här tiden.
Men tack vare den dokumentation som nu finns kan vi göra upp med vårt förflutna samtidigt som vi, genom att ta till oss och det som varit, undviker att historien upprepar sig.

Alla borde läsa Linus Hertley-Lundbergs bok. Läsa den, prata om den och förstå hur snabbt ondskan och hatet kan sprida sig bland oss om vi inte vågar säga stopp.
Laholm Tidning vågade inte säga stopp på trettiotalet och eftersom de som skrev orden och tog besluten då idag är borta faller det på min lott att be om ursäkt.

Den dåtida redaktionen gjorde ett miserabelt arbete och det beklagar jag av hela mitt hjärta.