LEDARE 2025-02-05 KL. 08:00

Ledare: "När det ofattbara sker"

Av Per Brolléus

Ledare från Per Brolléus efter det fruktansvärda dådet i Örebro.

Ledare:

Det har gått prick åtta timmar sedan pushen från Expressen (och från alla andra medier) kom i mobilen om att det pågår ”en stor polisinsats vid en skola i Örebro”. Jag stod på redaktionen och sa till en kollega: ”Oj, polisinsats på en skola”.

Och nu, de där åtta timmarna senare, är ett tiotal döda och en hel nation står liksom still. Det ofattbara har hänt och man vet inte om man ska skrika av ilska, lipa av sorg eller skaka av skräck.

Jag är tom.

På teven ser jag gråtande människor, ser en tagen statsminister, sammanbitna poliser, chockade reportrar, förtvivlade ungdomar, ett land i oro och en rektor, på gränsen till sammanbrott, som nyss sprungit för sitt liv och i panik skrikit: Spring! Spring!

Jag är fortfarande tom.

Det går inte att ta in.

Det kanske inte ska gå att ta in. Inte på åtta timmar. Kanske aldrig.

Att ens tänka tanken på att vara någon som var där på Komvux går inte. Hjärnan accepterar inte ens ett försök med en fundering som placerar ens egna barn som elever på den där skolan.

Ordet ofattbart använder man säkerligen lite slarvigt ibland, men det här är ofattbart. Ofattbart på riktigt.

Det är inte till någon nytta att vara rädd, men längst där inne i mig så är jag det. Mina tårar hjälper ingen, men jag anar att dom rinner nånstans från hjärtat. Och mina mörkaste och mest ondskefulla tankar som bultar i magen tänker jag aldrig låta komma fram.

Så jag är fortfarande tom.

Sitter vid tangentbordet, stirrar in i bildskärmen. Hur uttrycker man sig efter detta fasanfulla? Hur kan några ord här på ledarsidan överhuvudtaget betyda något? Vad är meningen med, att med berått mod, skjuta ihjäl människor på en skola?

I kronologisk ordning så är det här en nationell chock- och sorgedag som tar plats i ledet som, för mig som 60-talist, inleddes med Palmemordet 1986, följdes av Estonia, skotten på Stureplan, den 11 september, mordet på Anna Lindh, tsunamin, Utöya och terroristattacken på Drottninggatan. De börjar bli många, de där stunderna som så gott som alla, som var med, kan relatera till. Man minns var man var, man minns vad man gjorde, ofta exakt hur man fick veta det förfärliga för absolut första gången.

Nu har det hänt igen. Och jag är tom – igen.

Många hundra, nej, många tusen, har förlorat en vän, en släkting, en granne. Och ett helt land har förlorat sin värdighet, än en gång.

Per Brolléus