82 år senare stod Jill vid morfars fallskärm
Av Johan Jönsson
Hon tar försiktigt på det tunna silkestyget. Sedan kommer tårarna. För Jill Bryce från Wimbledon i London är det inte vilken gammal fallskärm som helst. Det är den som räddade livet på hennes morfar George E Bayless när han hoppade ur Lancaster LL947 över Hjörnered för 82 år sedan.
– Utan den här hade jag aldrig fått lära känna min morfar, säger Jill.
Tillsammans med dottern Ellie Bryce har hon rest till Laholms kommun för att följa i Georges fotspår. De har sett platsen där Lancasterplanet slog ner i Hultabygget, trädet där George landade med sin fallskärm och gården där han fick hjälp och övernattade.
I kyrkstallarna i Ysby finns dessutom själva fallskärmen bevarad av Ysby hembygdsförening.
– Det är verkligen fantastiskt. Jag har ju aldrig sett det här tidigare, säger Jill.
Natten mellan den 29 och 30 augusti 1944 var LL947 på väg mot Stettin för att delta i ett brittiskt bombanfall.
Men redan över Jylland blev besättningen anfallen av tyska nattjaktplan.
– De blev anfallna och det började brinna i båda yttermotorerna, berättar Rolf Arvidsson, som forskat på haveriet i decennier.
Besättningen styrde då över Kattegatt mot Sverige. För att lätta planet fälldes bomberna i havet. Därefter fortsatte färden mot den svenska kusten och planet kom in söder om Halmstad.
Alla sju ombord överlevde.
Men Lancastern nådde inte längre än till Hultabygget, öster om Laholm.
George Bayless var nästan 33 år och omkring tio år äldre än de övriga sex i besättningen. Han var dessutom den ende som var gift och hade barn.
Hemma i London fanns hans två döttrar, fem och sju år gamla. Jills mamma var den äldsta.
George var färdmekaniker och hade inte varit i flygvapnet före kriget, utan gått med som civil.
När besättningen skulle lämna planet såg han till att de andra kom ut först.
– Han gick tillbaka och kontrollerade att alla hade hoppat. Sedan sa han till piloten att han kunde hoppa, och därefter hoppade han själv.
George skadade skuldran när han tog sig ut ur planet.
– Planet krängde och det ena med det andra. Han skadade axeln när han hoppade, berättar Jill.
Han landade i ett träd vid Hjörneredssjöarna. Därifrån tog han sig till en gård, där han blev omhändertagen och fick övernatta.
Att Jill och Ellie i dag kan följa Georges väg genom Laholmstrakten beror till stor del på Rolf Arvidsson.
Han växte upp nära haveriplatsen. Hans pappa var där redan morgonen efter kraschen och tog bland annat hand om en lucka från flygplanet. Den hängde senare i familjens hem och väckte Rolfs nyfikenhet.
På 1980-talet började han själv nysta i historien.
– Det var så jädra spännande varje gång man hörde föräldrarna berätta.
– Jag tänkte: fasen, jag måste gå till botten med det här.
Sedan dess har efterforskningarna fortsatt. Rolf har träffat anhöriga i både England och Skottland, besökt museer och gått igenom mängder av material.
Han har till och med provat alla sju besättningsplatserna i en Lancaster på ett museum i England.
– Jag är helt enkelt en nörd, säger han med ett skratt.
Det stora genombrottet kom omkring 2011, när Rolf lade ut sin forskning på internet – även på engelska.
Då började anhöriga hitta honom.
– Sedan har det bara rullat på. Det kommer anhöriga hit och jag har varit över och träffat dem.
För Jill blev besöket vid Hjörneredssjöarna särskilt starkt.
Rolf och Sten Nilsson, ordförande i Ysby hembygdsförening, visade henne platsen där George landade.
I en ek.
Därifrån följde George vägen till gården där han fick hjälp.
– Han hade skadat sig och kom dit och blev omhändertagen. Det var väldigt känslosamt för Jill att se platsen, säger Rolf.
Hon nickar.
– Att förstå att det var dit min morfar kom för 82 år sedan och blev omhändertagen ... det är fantastiskt, säger Jill.
För George tog kriget slut den natten på ett helt annat sätt än för många andra flygare.
Men han pratade sällan om det.
– Han berättade aldrig om det för oss. Det är min mamma som har berättat, säger Jill.
Mamman mindes bland annat hur George kom hem och visade sina handskar.
– Det var väldigt kallt där uppe. Han hade tunna silkeshandskar och sedan flera lager ovanpå.
Efter kriget var fallskärmssilket eftertraktat. Många fallskärmar klipptes sönder och blev till kläder, näsdukar, kravatter och annat.
Men Georges blev kvar.
– Det var tur. Den här blev aldrig sönderriven, säger Rolf.
För Jill är fallskärmen mer än ett historiskt föremål.
Hennes mamma hade en liten brosch med en larv – en så kallad Caterpillar Club-symbol. Klubben var kopplad till personer som räddat livet genom att använda fallskärm.
– Min mamma hade den och brukade bära den. Så den kommer från den här fallskärmen. Det är väldigt speciellt.
När Jill nu själv fick se fallskärmen blev det känslosamt.
Hon tog på silkestyget och fällde en tår.
– Utan den här hade jag aldrig fått lära känna min morfar.
Vid haveriplatsen finns fortfarande rester av Lancasterplanet, bland annat gott om patronhylsor.
Och historien ska få ytterligare en fysisk markering.
Ysbyverken ska sponsra en skylt vid nedslagsplatsen. Förhoppningen är att samla ”LL947-familjen” där nästa vår.
– Familjen växer hela tiden. Det börjar bli många anhöriga nu, säger Rolf.
För Jill har resan till Laholm gett nytt liv åt en historia som hennes morfar själv nästan aldrig berättade.
Hon hann lära känna George.
Nu har hon också fått se platserna där hans dramatiska natt tog sin början och slutade.
Och röra vid den fallskärm som gjorde att han överlevde.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
