Från Mellby till Radiosporten – Emil lever drömmen

Av Johan Jönsson

Det är tidig morgon i Radiohuset på Gärdet i Stockholm. Klockan är strax efter halv fem och korridorerna är nästan tomma. I en studio sitter Emil Håkansson, 23 år, uppvuxen i Mellby. Om drygt en timme kommer hans röst att vara den första sportliga pulsen för alla radiolyssnare runt om i landet.

För Emil är det här inte bara ett jobb. Det är drömmen han lever – varje dag.

– Det är radio jag vill jobba med. Det är sport jag vill jobba med. Då finns det egentligen inget bättre ställe än det här, säger han.

I princip dagligen hörs hans röst i etern. I nyhetssändningar, som reporter ute på fältet eller som programledare under kvällar och helger. Radiosporten – en institution inom svensk sportjournalistik – har blivit hans hemmaplan.

Något fast schema finns inte. Ingen vecka är den andra lik.

– Det ser väldigt olika ut. Otroligt varierande, faktiskt. Ena dagen är jag reporter på dagtid, nästa dag programledare på kvällen. Ibland morgonpass. Det är olika roller hela tiden.

Morgonpassen är brutala men älskade. Då är Emil ensam i huset när han kliver in vid halv fem. Han går igenom nattens sporthändelser, sätter sändningar och levererar sportnyheter – först ett kort inhopp i P1 kvart över sex, därefter löpande sändningar i P4 med start 06.38.

– Sista sändningen är 09.38, sen jobbar man till elva.

Reporterpassen ser helt annorlunda ut. Då producerar han inslag till nyhetssändningar och Sportextra, ringer upp förbundskaptener, sportchefer och aktiva, jagar vinklar och håller koll på nyhetsflödet.

– Idag har jag pratat med Johan Garpenlöv om skadeoro inför OS. Sen ska jag ringa Friidrottsförbundet om landslagsfrågan kring Nora Lindahl. Är man ensam reporter får man göra väldigt mycket.

Ibland är jobbet in-house. Ibland bär det iväg.

– Om ett par veckor ska jag till Finland på världscup i skidskytte. De passen är ju fantastiska.

Kvällspassen, mellan 14.30 och 22.30, är något helt annat. Då sitter han i studion tillsammans med en kollega och leder lyssnarna genom sportkvällarna.

– Det är väldigt roligt. Mycket live, mycket puls.

Det är just pulsen som driver honom.

– Oavsett hur mycket man tränar så får man alltid lite adrenalin av live. Man vet att det man säger just nu hörs av så många. Det är den känslan man jagar.

Liveögonblicket är också ett hantverk. Bakom varje inslag ligger intervjuer, redigering och tekniskt arbete.

– När man varit ute och intervjuat någon är bara halva jobbet gjort. Sen ska det paketeras så att det blir bra radio.

Många människor har svårt att höra sin egen röst. Emil är inte en av dem.

– Jag har inga problem med det. Har man lagt ner mycket tid på något så är det kul att höra slutresultatet.

Pulsen med liveradio är det Emil Håkansson gillar allra mest med jobbet. Ett stort sportintresse ligger som grund och den lugna och trovärdiga rösten är en förutsättning. Foto: Privat

Hans röst har också blivit ett signum. Lugn, trovärdig – med en tydlig halländsk klang.

– I Borås fick jag höra att jag lät trygg. Det har jag burit med mig. Sen får man ju höra att man ”skorrar” ibland, men vi ska spegla hela Sverige. Det är inget negativt.

Uppväxten i Mellby präglades av idrott. Fotboll i Hasslöv–Skottorp och Laholms FK, handboll i HK Hök.

– Jag har alltid varit idrottsintresserad. Som liten drömde man om att bli stjärna själv, men ganska tidigt märkte man att man fick hitta ett annat sätt att jobba med sport.

Vägen dit var inte självklar. På gymnasiet läste Emil teknik och såg framför sig ett liv som ingenjör. Efter studenten jobbade han på Postnord i Halmstad och körde paket.

– Det var nog min mamma som först sa att jag kunde bli journalist. Jag sa nej direkt. Men ju mer man tänkte på det, desto mer självklart blev det.

Journalistutbildningen i Göteborg blev vändpunkten. Där upptäckte han radion.

– Det var inte förrän vi testade radio som jag kände: det här är min grej.

Somrarna tillbringades på Hallandsposten och P4 Sjuhärad. Praktiken hamnade på P4 Extra i Stockholm – inte Radiosporten, som var förstahandsvalet.

– Konkurrensen var stenhård. Men jag hängde mycket här nere ändå.

Det gav utdelning. Efter praktiken blev det sommarjobb – och sedan fortsatt arbete.

– Jag vet inte exakt hur det gick till. Men de märkte väl hur intresserad jag är.

I dag är Emil timanställd, men arbetar i praktiken heltid. Behovet är stort, och hans röst efterfrågad.

– När man väl är inne så finns det alltid jobb.

Att jobba på Radiosporten är något han inte tar för givet.

– Jag känner mig otroligt privilegierad. Det är lätt att bara tänka ”nu ska jag till jobbet igen”, men ibland måste man stanna upp. Radiosporten är en institution.

Första dagarna var fyllda av starstruck-ögonblick.

– Man kände igen alla röster. Bengt Skött, Alexander Lundholm… Det var häftigt.

Legendarer som ”Dagge” Malmqvist och Roger Burman har med sina röster varit soundtrack till mångas liv.

– Det är galet att man själv nu kan bli en sån röst för någon annan.

OS väntar – från hemmaplan. Än så länge.

– Det hade varit en dröm att få åka på ett stort mästerskap. Ett fotbolls-VM eller ett OS.

Men den största drömmen är redan uppfylld.

– Jag vill vara kvar här. Det finns ingen arbetsplats jag hellre jobbar på än Radiosporten. Om jag får bestämma själv är det här jag jobbar till pensionen.

Lite ovanligt, kanske. Men också talande.

Från Mellby i Laholms kommun till Sveriges kanske mest prestigefyllda sportredaktion – Emil Håkansson har hittat rätt.