Mulles mamma till Laholm – Från ett argt brev till en levande legend
Av Johan Jönsson
För generationer av hästintresserade svenskar är hon redan odödlig. Hennes tecknade ponny Mulle har fått barn att skratta, hästälskare att känna igen sig och vuxna att nostalgiskt återvända till sina första nummer av Min Häst. Nu visas för första gången en stor samlingsutställning med Lena Furbergs verk, och det på Teckningsmuseet i Laholm.
Utställningen Världens mesta hästtecknare öppnar den 13 juni och pågår till den 13 september. För en kommun där hästintresset är starkt lär den bli en av sommarens stora publikmagneter.
– Jag fattade inte att det skulle bli så här fint. Jag kom hit och blev helt tagen. De har jobbat så att man tappar andan, säger Lena Furberg när hon vandrar genom utställningssalarna.
Att Lena Furberg över huvud taget blev serietecknare är resultatet av en tillfällighet.
Som 15-åring i Skellefteå deltog hon i en utlottning i hästtidningen Ponnybilderna. Vinsten – en affisch från Swedish Grand National – kom aldrig fram. Irriterad skrev hon ett klagobrev till redaktionen och klottrade några arga hästar i marginalen.
Kort därefter ringde telefonen.
Redaktionen undrade om hon kunde göra en serie av hästarna.
– Jag sa att det kunde jag väl. Men det kunde jag ju egentligen inte. Jag hade ju bara tecknat på skoj hemma och klottrat i skolböcker, berättar hon med ett skratt.
Det som började som ett ungdomligt extraknäck skulle komma att forma resten av hennes liv.
I dag, drygt femtio år senare, har hon producerat tiotusentals seriesidor och blivit en av Sveriges mest älskade illustratörer.
Den lilla hästen som skulle bli Mulle såg inte alls ut som i dag.
Till en början kallade Furberg honom för Munter, ibland även Blixten. Men redaktören Erik Nolander hade andra idéer.
– Han sa att Munter lät som en vattenkammad skolpojke. Så han fick heta Mulle i stället. Jag tyckte det var ett jättefånigt namn, men det är ju tur att jag inte protesterade.
I dag är det svårt att föreställa sig att Sveriges mest kända seriehäst skulle ha hetat något annat.
För hästmänniskor är Lena Furbergs bilder något särskilt. Trots att Mulle är kraftigt karikerad känns han alltid som en riktig häst.
Furberg menar att det finns en enkel förklaring.
– Man kan inte teckna hästar om man inte kan hästar. Då blir det bara fel.
Hon växte själv upp som hästtjej, red på ridskola och var fodervärd åt olika hästar, även om drömmen om en egen häst aldrig blev verklighet.
Det är också samspelet mellan häst och människa som gjort hennes serier så uppskattade.
– Det måste finnas en igenkänningsfaktor. Hur hästar tänker och hur människor beter sig kring sina hästar. Annars blir det inte roligt.
Trots en karriär som sträcker sig över fem decennier är detta faktiskt Furbergs första större utställning.
Den enda tidigare visningen var en liten utställning i Umeå när hon var i övre tonåren.
– Jag var lite orolig. Jag tänkte: "Hur ska de få ihop allt det här?" Jag har ju flyttlådor fulla med original från sjuttiotalet och framåt.
Resultatet blev en omfattande retrospektiv resa genom hela konstnärskapet – från de första trevande seriesidorna till dagens välkända Mulle.
Besökarna får också se något som sällan visas: utvecklingen bakom figuren.
– Det är nästan lite nyttigt att visa de gamla sidorna. Jag var inte bra i början. Man får jobba och jobba och inte ge sig, säger Furberg och tittar skamset på de första teckningarna.
Lena Furberg föddes i Skellefteå och växte upp i ett hem fyllt av böcker, papper och ritmaterial. Hennes pappa arbetade i bok- och pappershandel, vilket gav henne fri tillgång till pennor och ritblock.
Muminserierna blev tidiga inspirationskällor.
I dag bor hon sedan länge i nordöstra Skåne tillsammans med sin engelske make. Efter år i både England och USA flyttade familjen tillbaka till Sverige 2003.
Skåne var egentligen inte hennes förstahandsval.
– Jag trodde att det bara var platt och blåsigt. Men där vi bor är det skogar, sjöar och fantastisk natur. Jag trivs jättebra.
Trots att hon numera tar ut pension har Furberg inga planer på att lägga undan pennan.
Fortfarande tecknar hon serier för hand med stålstift och tusch, precis som förr. Digitalt tecknande lockar inte.
– Jag tycker om ljudet av stålstiftet mot papperet.
Dessutom fortsätter Mulle att leva sitt eget liv.
Vid sidan av serierna har Furberg skrivit 19 dagboksböcker om den folkkäre ponnyn och flera bilderböcker för yngre barn.
När hon får frågan var historierna kommer ifrån svarar hon utan att tveka:
– Jag brukar säga att Mulle hittar på dem själv. Han har ett eget liv i mitt huvud. Jag bara ritar det han hittar på.
Lena Furbergs betydelse sträcker sig långt bortom seriernas värld. För många svenskar har hennes bilder blivit en del av uppväxten och av den svenska hästkulturen.
Få illustratörer har så träffsäkert fångat hästens personlighet. Från den envisa ponnyn till den övertaggade tävlingshästen, den kloka gamla ridskolehästen och allt däremellan.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
