”Hök finns i mitt hjärta” – nu lämnar Anette för Frankrike
Av Johan Jönsson
Efter tre år som kyrkoherde i Höks pastorat väntar ett nytt kapitel för Anette Silfwerapel. Den 1 september börjar hon som församlingsherde för Svenska kyrkan i södra Frankrike och Monaco – en tjänst hon drömt om sedan innan hon blev präst.
Det är med blandade känslor Anette Silfwerapel lämnar Höks pastorat. Hon har varit kyrkoherde sedan hösten 2023, men nu går en gammal dröm i uppfyllelse.
– Jag älskar Höks pastorat på riktigt. Det har varit tre fantastiska, ibland arbetsamma år. Hök finns i mitt hjärta, säger hon.
Den nya tjänsten är placerad vid Svenska kyrkan i södra Frankrike och Monaco, med verksamhet bland annat i Villa Ingeborg i Cagnes-sur-Mer på franska Rivieran. Där väntar en betydligt mindre organisation än den hon lett i Höks.
– Jag och musikern är de enda anställda. Sedan är det bara frivilliga som arbetar med allting på sin fritid.
Just det sättet att vara kyrka på är något hon ser fram emot.
Svenska kyrkans utlandsförsamlingar har en särskild funktion för svenskar som bor eller vistas utomlands, menar Silfwerapel.
– Det finns en trygghet och en trygg plats med kyrkan. Den står för någonting gott när man är långt hemifrån.
Hon tror också att svenska traditioner kan få en större betydelse när man befinner sig utomlands.
– Man firar kanske våra svenska högtider lite mer för att känna att man kan behålla det svenska. Det är viktigt när du inte har det hela tiden runt omkring dig.
Drömmen om Frankrike är långt ifrån ny. Redan 2008, när hon ännu inte var färdig präst, besökte hon Stillegården där Svenska kyrkan hade sitt kyrkorum.
Där pratade hon med kyrkoherden i församlingen och fick en tydlig känsla.
– Då tänkte jag: ”Här ska jag bli kyrkoherde en gång.”
Nu blev det inte en kyrkoherdetjänst, utan en tjänst som församlingsherde. Men platsen och landet har funnits kvar i hennes tankar sedan dess.
Tjänsten har varit utannonserad tidigare, men familjesituationen har inte gjort det möjligt att söka. Nu var läget ett annat. En tonåring följer med till Frankrike och maken har möjlighet att arbeta delvis på distans.
– Helt plötsligt så blev det. Jag var lite i chock över att det klaffade och att jag faktiskt fick tjänsten.
Det finns dessutom en personlig koppling till landet. Silfwerapel har tidigare varit au pair utanför Paris och beskriver hur hon då föll för den franska kulturen, människorna, maten och språket.
– Det har funnits en längtan hos mig att få bo i Frankrike.
Hon talar dessutom nästan flytande franska och har genom många semesterresor fått en god känsla för landet.
– Kulturen känns inte främmande för mig. Jag vet lite grann hur det fungerar och det är en trygghet. Det är mycket i Frankrike som tilltalar mig, ler hon.
När Silfwerapel kom till Höks pastorat var hon oerfaren som kyrkoherde. Uppdraget omfattade nio kyrkor, fyra församlingsråd och en stor organisation.
– Jag var helt grön när jag tog över Höks pastorat.
Tre år senare konstaterar hon att hon har lärt sig mycket – både om organisationen och om sig själv.
Hon lyfter särskilt fram stödet från kyrkorådet och de förtroendevalda.
– Deras kunskap och omsorg har varit otroligt viktig.
Bland minnena finns också de uppskattade jul- och påskspelen, där både medarbetare och barn engagerats. Silfwerapel hoppas att spelen ska leva vidare även efter hennes avsked.
Samtidigt har åren innehållit svåra stunder. Som kyrkoherde och präst har hon mött människor i sorg och kris. Ett av de mest smärtsamma tillfällena var när ett barn hittades avlidet utanför Hishult sommaren 2025. Händelsen berörde inte bara familjen utan hela bygden.
– Människor är väldigt nära varandra här. Man lever i byarna, man vet vem man är och man känner varandra. När det händer en otroligt smärtsam sak påverkar det också en by med människor.
Silfwerapel beskriver det som fint att pastoratet kunde finnas där för familjen och församlingsborna i den svåra situationen.
Även Hishults kyrka har varit en stor utmaning under hennes tid som kyrkoherde. Kyrkan stängdes 2025 efter att allvarliga problem upptäckts i takkonstruktionen, med risk för att taket skulle kunna rasa.
En annan uppmärksammad fråga var konflikten kring en anställd som också var deltidsbrandman. Silfwerapel beskriver den typen av situationer som en del av att ha verksamhets- och arbetsgivaransvar.
– När man har en verksamhet och ett verksamhetsansvar kommer det alltid situationer där man kanske inte är överens. Man har olika perspektiv och ibland krockar perspektiven.
Men det är inte de tuffa frågorna som får henne att lämna.
– Jag lämnar inte för att jag vantrivs där jag är i dag, utan för någonting nytt och annat.
Höks pastorat beskriver hon tvärtom med stor värme. När den nya tjänsten blir verklighet finns också en möjlighet att stanna länge. Sedan omorganisationen av Svenska kyrkan i utlandet är tjänsten lokalanställd och tillsvidareanställd, snarare än ett tidsbegränsat utlandsförordnande.
– Jag har en ingång i tjänsten att jag ska stanna där till pension. Men du vet inte vad som händer.
Först väntade dock avskedet från Höks pastorat. Den officiella avtackningen hölls förra söndagen.
Den 1 september börjar hennes nya tjänst. Anette är redan på plats i Frankrike när detta publiceras.
Och även om framtiden nu finns på den franska Rivieran är banden till södra Halland starka.
– Jag känner väldigt starkt för Höks pastorat. För mina medarbetare och för alla församlingsbor.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
