Anders och Åke var mina idoler

Av Johan W Jönsson

Min mamma var en jäkel på att snappa upp olika former av aktiviteter för mig och mina bröder. 1989 läste hon en annons i Laholms Tidning att Lilla Tjärby IK skulle starta upp ett lag för barn födda 1983-1984. Resten är, som man brukar skriva, historia.

På samma vis såg hon att Skottorps Stengods erbjöd sportlovsdrejning. Under 15 års tid öppnade Åke och Anders upp sin verkstad för barn. För bröderna var det ett sätt att visa upp yrket och vad de pysslade med.

Mamma tog dit mig och min ett år yngre bror. Senare även min yngsta bror. Under de första åren kunde man komma på drop in och sportlovsdreja. Men aktiviteten blev känd och populär och snart fick Åke och Anders börja dela ut kölappar med tid på. Som mest var det 150 barn i kö.

Uppenbarligen var det inte bara jag som fastnade för aktiviteten. Men jag var helt fascinerad av hantverket, leran och drejskivan. Jag blev också mycket berörd av de båda drejande brödernas värme, generositet, kunskap och pedagogiska läggning.

Skålarna som vi barn skapade, med stor hjälp av antingen Anders eller Åke, brändes och glaserades. Sedan fick man hämta dem. Hur de till slut blev var alltid en överraskning. De kunde vara bruna, blåa eller gröna. Jag har också en som är helt lila.

Skapelserna var alltid fina och jag har kvar alla mina små skålar. I föräldrahemmet stod mina och mina bröders skålar alltid framme på olika hyllor i vitrinskåpet för allmän beskådan. De gick att visa upp med stolthet. Det var bröderna Walldéns förtjänst men känslan var att man skapat något själv.

Anders och Åke var mina idoler. Min dröm var att själv få bli drejare någon gång i framtiden. Lika mycket för lerans skull som för att jag ville bli lite som de sympatiska bröderna. När jag föll för åldersstrecket för sportlovsdrejningen grät jag i bilen på väg hem.




Långt senare fick jag ynnesten att bli bekant med Anders genom vårt gemensamma intresse för fotboll, främst lokalfotboll, och föreningsliv. Vi fattade tycke för varandra. Jag beundrade Anders både för hans yrkeskunnande och för hans sätt att vara som människa och föreningsledare.

När bröderna Walldén tilldelades Laholms kommuns kulturpris 2019 återbesökte jag drejarverkstaden för att skriva om pristagarna. När det nu var dags att bomma igen Skottorps Stengods återkom jag på nytt för att skriva. Anders och Åke hade en överraskning.

”Du ska få dreja den sista skålen på Skottorps Stengods”. Vilken ära! Jag fick sätta mig på kontorsstolen från Ikea och dunka ner lerklumpen på drejskivan igen. Jag blev tolv år gammal på nytt. Precis som då gjorde Anders att det blev något av lerklumpen men känslan för mig var densamma som då.

”Takterna sitter i!”, sade Anders. ”Det var bra gjort!, sade Åke när han fick se skålen. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men känslan de förmedlar tror jag har lyft barn (och vuxna) i generationer. Stengodset öppnade inför julen 1983. I september samma år föddes jag. Cirkeln är sluten. Denna gången lämnade jag inte med tårar i ögonen utan med ett leende på läpparna.

Tack för alla fina föremål och tack för att ni är de ni är, Anders och Åke Walldén!

Läs mer:

Nu sätter bröderna Walldén punkt