Simon söker sin plats – och lämnar tolkningen till betraktaren
Av Johan Jönsson
Var hör man hemma när tiden har förändrat både platsen och en själv? Och vad händer när man möter en människa utan att kunna se ansiktet? Det är några av frågorna som amerikanska konstnären Amy Simon undersöker i From Where I Stand, som öppnar på Teckningsmuseet i Laholm på lördagen.
– Var är jag? Vem är jag? Hur tillhör jag en plats? Det var egentligen där det började, säger Amy Simon.
Hon föddes på Manhattan i New York och utbildade sig inom fine arts i USA. Sedan 1993 är hon bosatt i Sverige. Flytten var från början tänkt att bli ett ettårigt prov tillsammans med hennes svenske man.
Det blev 31 år – och Stockholm är fortfarande hennes hem.
– Barnen trivdes i skolan och friheten och säkerheten var viktigt för oss. Plötsligt hade vi varit här i så många år.
New York har hon däremot aldrig släppt. Hon återvänder ofta och rör sig mellan de två platserna. Just erfarenheten av att tillhöra flera platser, men samtidigt inte kunna återvända till dem på samma sätt som tidigare, går som en röd tråd genom utställningen.
– När man går tillbaka har tiden gått och det är inte samma plats längre. Jag känner mig bäst där jag är nu, men det finns alltid andra platser.
Teckningen är grunden i Simons konstnärskap. Hon arbetar även med bland annat fotografi och skulptur och har under åren också varit verksam som konstskribent och redaktör, men det är pennan och papperet hon återkommer till.
– För mig är teckningen mest direkt. Det är intimt. Det är handen och papperet.
I From Where I Stand möter besökaren återkommande gestalter sedda bakifrån. Ansiktena är borta och därmed också många av de markörer som normalt hjälper oss att kategorisera en människa.
Ålder, kön och känslor blir svårare att läsa av.
– När man tittar på ett ansikte kan man bedöma ålder och om någon är glad eller ledsen. Men bakifrån är man anonym.
Serien kallar hon reverse self-portrait. Alla figurer föreställer henne själv, men samtidigt vill Simon att de ska kunna vara vem som helst.
– Jag vill att människor kliver in och ser sig själva i mina bilder.
Det är också därför hon inte vill ge betraktaren några färdiga svar.
– Alla har sitt eget bagage när de tittar på konst. Ingen kommer helt ren.
Utställningen har sin utgångspunkt i tre platser som betyder mycket för Simon: Stockholm, New York och Toscana.
Stockholm är platsen där hon bor och har sin studio. Ett återkommande motiv är Slussen, som hon under många år har kunnat följa genom förändringar och byggprojekt.
New York representeras bland annat av Central Park, där hon regelbundet promenerar med sin hund. Mitt i den stora staden finns en plats för lugn och natur.
I Toscana har hon hittat ytterligare ett landskap att förhålla sig till.
Ett av verken kom till efter en skogsbrand som förändrade ett landskap hon tidigare upplevt som grönt och frodigt.
– Det är vår effekt på naturen.
Platserna blir som små delar av ett liv.
– Det är lite som en tidskapsel.
Simon återkommer ofta till samma motiv och idéer, men upprepar dem aldrig på exakt samma sätt. Ljus, väder, tid och den egna sinnesstämningen förändrar resultatet.
Arbetet sker på handgjort, 300 gram tjockt papper. Färg byggs upp lager på lager med färgpennor och grafit. I stället för att använda en färdig nyans blandar hon färger genom att lägga olika pennor ovanpå varandra.
– Du gör samma sak två gånger, det är inte samma sak.
I de senare verken blir händerna ett återkommande motiv. De kan uttrycka handling, relation och ålder – vi skakar hand, puttar, tar, brottas och smeker med händerna.
Även håret får symbolisk betydelse och återkommer i flera verk. Simon har själv nyligen klippt sitt långa hår efter flera års experimenterande.
– Jag är modell på allt. Men betyder det någonting? Det betyder ingenting. Därför att jag är som alla.
I serien Io – italienska för ”jag” – blir kopplingen mellan jaget och betraktaren särskilt tydlig. Gestalten kan vara Simon, men behöver inte uppfattas som henne.
Det viktiga är vad betraktaren själv ser.
– Ångest eller glädje. Det är svårt att säga. Och det är också därför det är svårt att bedöma.
Teckningarna i utställningen är gjorda mellan 2022 och 2026.
Museets konstnärliga ledare Frida Talik gick igenom ett stort antal verk i Simons studio i Stockholm och valde ut de som nu visas i Laholm.
För Simon har mötet med Teckningsmuseet varit positivt.
– Personalen är super. De är väldigt öppna och välkomnande. Och huset är så vackert. För mig har det varit perfekt.
From Where I Stand visas på Teckningsmuseet från 3 oktober till 17 januari.
Samtidigt öppnar Fysikalitet – teckningar från samlingen, en mindre utställning med verk av 17 konstnärer ur museets samling.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
