Krönika: Från nollor till hjältar – LFK gjorde det omöjliga

Av Johan Jönsson

Glänninge Park. En oktobersol. 1253 i publiken. Guldhattar. Bubbel. Segersång. Det är inte en dröm. Det är Laholms FK:s verklighet.
Här är en krönika om det omöjliga från LT:s Johan Jönsson.

Ett lag som inte bara gick upp i Ettan – man dansade upp. Med glädje, målkalas och genom en bragdresa så osannolik att man nästan undrar om Tom Alandh har hört av sig än.

För vi talar om en klubb som: inte har någon spelarbudget, knappt kunde träna ordentligt på försäsongen på grund av så många spelare borta, blev utspelade med 0–6 i genrepet, förlorade premiären med 0–4 och låg pyrt till även efter hemmapremiären.

Det var då tränare Joseph Wahlund stod med armarna i kors och såg sitt lag kvittera i 87:e minuten mot Jonstorp. Det var första poängen – och det var vändningen.

Resten? En segersvit som saknar motstycke. 19 segrar på 26 matcher. Nio raka vinster. Mål efter mål efter mål. Ett snitt på fem (!) mål per match när det gällde som mest. Poängrekord med 60 pinnar totalt. Och när domaren blåste av mot Västra Frölunda efter 6–2 var det inte bara en seger. Det var ett statement.

Laholms FK är i Ettan. Och det är fullständigt rättvist.

Ett lag. En ledare. Ett mirakel. Bakom varje stor fotbollsbragd står en visionär. Laholms FK har Joseph Wahlund.

Han har tränat ungdomar, seniorer, varit assisterande, lämnat, återvänt – och nu skrivit klubbhistoria. Det är svårt att tänka sig en mer respekterad röst i södra Hallands fotboll än hans just nu. Inte bara för resultaten, utan för sättet han leder laget: han är pedagogisk och har en tro på varje individs utvecklingspotential samtidigt som han får ihop spelarna till ett lag.

Hans förmåga att hitta kvalitet i det till synes oansenliga – att förvandla spelare som ratats på andra ställen till matchvinnare i division 2 – är nästan magisk. Och att han nu stannar för ännu en resa är ovärderligt.

Joseph "Trollkarlen" Wahlund. Foto: Johan Jönsson

Det här handlar inte bara om Laholm. Det här handlar om södra Halland.

För första gången på decennier har området ett lag i Ettan på herrsidan. Det skapar ringar på vattnet. Samarbetet med HBK blir nu ännu mer intressant – för vad HBK tidigare behövde söka i Ängelholm eller Tvååker kan de nu hitta på Glänninge.

Måns Andersson är beviset. LFK-fostrad, HBK-lånad, tvåmålsskytt i matchen som avgjorde allt. Och det inför pappa "Tomma". LFK-legendaren som fyllde 60 just på matchdagen. Den typen av lokala cirklar blir vackra när de sluts – och såklart ännu vackrare när de leder hela vägen till uppflyttning.

LFK:s fotboll är som hämtad från en annan tid – och det menar jag som en hyllning. LFK är ett spelande lag. Det är ingen tjongfotboll från hemmalagets sida på Glänninge Park. Men det är en rak, målmedveten och okomplicerad filosofi: släpp in ett mål? Inga problem. Vi gör två till.

"Vi vet att vi skapar sex–sju lägen per halvlek", har Wahlund sagt. Och så blev det. Det finns en befriande enkelhet i hur LFK spelar. Det är vilja, mod och offensiv kraft. Samtidigt vet alla som sysslat med fotboll att det är att få det svåra att se enkelt ut som är det svåra. Relationerna på planen gör att spelet flyter som det gör.

Guldhattar, målkavalkader och framtidsplaner i all ära. För att förstå LFK:s bragd måste man minnas var de började.

Träningar med tio spelare och fyra juniorer. Matcher där man inte var nära. Tvivlen. Snacket. Tipparna som placerade dem på plats elva.

Och ändå står de här nu. I Ettan.

Det är inte bara en skräll. Det är en av de största idrottsbedrifterna på länge i sydsvensk fotboll. En Mjällby-liknande resa och det är ingen överdrift.

Laholms FK firar seriesegern. Foto: Johan Jönsson

Hyllningarna haglar – och alla är värda dem

Det går inte att nämna alla – men några måste lyftas:

Ännäss Al Hamlawi, skyttekungen som fick det att lossna i höst med 22 mål.

Adam Vernersson, 16 mål och 15 assist – en poängmaskin.

Max Johnsson, målvakten som gått från att stå varannan match till att bli oumbärlig.

Nils Hedström, vänsterbacken med åtta mål och mängder av assists.

Lucas Ragnarsson, lagkaptenen med ryggrad av granit.

Och förstås, Måns Andersson och Vincent Johansson, som blivit "utlånade" av LFK till HBK men som nu kom hem och blev kronan på verket.

Lägg till en bänk stark nog att förändra matcher – och du har förklaringen till varför LFK inte bara höll undan, utan "sprang hem" serien.

Dubbla utropstecken för LFK!

Inför säsongen skrev jag att Laholms FK nog skulle klara kontraktet, men knappast mycket mer.

Jag hade fel.

De klarade inte bara kontraktet – de krossade motståndet, ändrade spelreglerna och skrev historia.

Och nu är de där – i Ettan. Inte för att någon annan tappade poäng. Inte för att andra föll. Utan för att LFK var bäst. Helt enkelt.

Så hylla Laholms FK. Hylla modet, viljan, hjärtat. Ibland är verkligheten vackrare än drömmen.

Laholms FK 2025 – från träningskris till triumf. En historia som aldrig ska glömmas.