Suzannes surrande hyresgäster lever fågelliv

Av Rickard Gustafsson

Tjo vad de' va' livat i holken! Hemma hos Suzanne Öster i Mellbystrand har fågelkvitter bytts mot getingsurr. Hennes fågelholk har fått speciella hyresgäster och med det en annan design.
– Det är otroligt vackert, men jag är väldigt nyfiken på hur det här gått till, säger hon.

När tidningen hälsar på i Suzanne Östers förtjusande trädgård är det rena rama start- och landningsbanan runt fågelholken som tidigare bebotts av blåmesar.

Hon har med växande nyfikenhet sett hur fågelholken, uppsatt på förrådsväggen, byggts ut av en koloni med getingar.

– Först blev jag helt chockad och förstod inte vad som hänt. Trodde först att det var någon form av svampangrepp, men sen upptäckte jag att det är getingar, stora getingar, säger Suzanne.

Fascinationen är stor över tillbyggnaden.

– Det är otroligt vackert, men jag vågar knappt inte gå in i förrådet längre och hämta ved. De startar och landar hela tiden och jag undrar om det inte är bålgetingar?

Så här ser boet ut från undersidan. En "dörrvakt" vaktar och håller koll så att endast de boende i hyresholken kommer in. Foto: Rickard Gustafsson

Expertsvaren ges av Moa Pettersson, entomolog och miljöanalytiker, på SLU Artdatabanken. När tidningen berättar om fenomenet fastslår hon, innan hon sett bilderna, att Suzannes gissning är korrekt. Det handlar mycket riktigt om bålgetingar.

I Sverige finns en art, icke-aggressiv, som ökat i antal sedan 1990-talet och förklaringen är att den gynnas av det allt varmare klimatet.

Pettersson förklarar att bålgetingar och blåmesar är konkurrenter på bostadsmarknaden och gärna söker sig till samma mäklarobjekt.

– Innan vi började snickra holkar åt blåmesar så lever de ofta i hålträd, gärna i ett hål som gjorts av en hackspett. Det samma gäller bålgetingar som också gärna lever i ihåliga träd. Lite fyrkantigt kan man säga att båda fattat grejen att fågelholken är ett substitut och en bra begagnad bostad, säger Moa Pettersson.

Entomologen Moa Pettersson berättar att bålgetingar inte bygger bo på samma ställe år efter år. Samhället dör ut på höstkanten när de nya drottningarna fötts. Foto: Privat/Rickard Gustafsson

SLU-experten berättar att det som bålgetingen byggt runt Suzanne Östers fågelholk kan betraktas som ett skalskydd för att säkra hemmet.

– De tillverkar det av murken ved som de tuggar och tillsammans med saliven skapar en form av pappersmassa. Byggmaterialet kan till exempel komma från att de gnager loss en bit trä från exempelvis ett staket eller från våra utomhusmöbler.

– Bålgetingarna är faktiskt lite roliga. De har ofta en dörrvakt som sitter och håller span så att inga behöriga tar sig in i bostaden.

Här sitter byggnadsarbetare Bålman och tuggar pappersmassa för glatta livet. Foto: Rickard Gustafsson

Inuti boet/holken skapas ytterligare ett rum, ungefär som en tennisboll i storlek, vilket kan betraktas som en förlossningsavdelning.

– Där inne finns små bivaxmönstrade celler där det i varje enskild cell läggs ett ägg som sedan blir larver och färdiga getingar. Så de bygger det här huset för att skydda larverna, berättar Moa Pettersson och förklarar att bålgetingholken i Suzannes trädgård är färdigbyggd.

Pettersson förklarar att syftet snart är uppnått och att getingkolonin inom kort kommer att säga upp hyresavtalet. Den gamla drottningen och hennes arbetare sjunger på sista versen.

– Hela samhället kommer att dö av, förutom de larver som blivit nya drottningar. De nya drottningarna kommer att flyga ut, para sig, och kommer att gräva ner sig på ett frostfritt ställe där de överlever och övervintrar till nästa vår.

Med andra ord kommer Suzanne, inom kort, att kunna hämta sin ved utan att störa eller bli störd av sina ”hyresgäster”.

Flyttstädningen lär hon dock själv få ombesörja...

Suzanne Öster tycker att det varit spännande och fascinerande att följa bålgetingarnas bygge, men hoppas att det nästa år återigen blir blåmesar som flyttar in i fågelholken. Rickard Gustafsson

Förra sommaren föddes en ekorrunge i en annan av Suzannes fågelholkar. När ekorrungen var "flygfärdig" hoppade familjen ut. – Mamman gömde ungen, kom tillbaka och satte sig två meter från mig. Som för att säga "tack och hej", berättar Suzanne.