”Man slutar aldrig titta på fotboll – man bara får nya platser att stå på.”

Av Johan Jönsson

Det händer ibland att någon frågar hur många matcher jag egentligen har sett i mitt liv. Jag brukar svara att jag inte har någon aning – och att jag förmodligen inte vill veta heller. Hade jag försökt räkna hade jag fått börja någonstans mellan den utslitna filten på Tranevall i början av 90-talet och den första kalla vårkvällen på Björkvallen när jag som mycket ung upptäckte att det nästan kändes lika bra i kroppen att se andra spela fotboll som att göra det själv.

Sedan dess har jag fortsatt stå där: vid linjen, vid nätet, på läktaren, på en träbänk med anteckningsblocket i knät eller bakom en kamera som fortfarande trilskas ibland trots att jag borde ha lärt mig allt efter femton år. Men någonstans är det just det som är tjusningen. Lokalfotbollen ändrar sig, men känslan gör det inte.

Jag tänker ofta på det när jag åker mellan idrottsplatserna i kommunen. Det spelar ingen roll om det är Kornhult, Ysby, Hasslöv, Skottorp eller Veinge – det är samma doft av liniment, gräs och förväntan. Samma tjoande från ungdomslag som tränar bredvid. Samma ledare som går en extra runda för att se till att alla har det bra. Samma publikröster som säger ”nu vänder det” även om det står 0–3 i paus.

Och det slår mig varje år, särskilt när jag sitter med årets LT-lag: den lokala fotbollen är inte bättre eller sämre än förr – den är bara nära. Närmare människor. Närmare drivkraften. Närmare känslorna. Närmare mig själv.

Jag har naturligtvis fortsatt gå på mina egna nitar. Ibland tar jag 148 bilder på en match och upptäcker när jag kommer hem att många är suddiga. Ibland sitter jag i bilen hem efter en lång arbetsdag och undrar om någon verkligen vill läsa ännu en text om division 5 eller 6. Men just när den tanken fladdrar förbi händer något som påminner mig om varför jag aldrig tröttnar.

Det kan vara en tränare som ringer för att berätta om en 15-åring som tagit sina första steg i A-laget. Det kan vara en 40-åring som fortfarande springer som om han jagar sin första seniormatch. Det kan vara ett mittbackspar som stått emot allt i ösregn och ändå säger ”vi borde varit bättre”. Eller en spelare som gjort årets mål och sedan står i kioskkön med sina barn tre minuter senare.

Det är i de stunderna man förstår: fotbollen här hemma är inte bara matcher och tabeller. Det är föreningar som drivs av ideella krafter, ungdomar som växer, lag som faller och reser sig, och människor som gör sitt yttersta för att hålla liv i den föreningskultur som finns här.

Så när vi nu lägger ännu ett fotbollsår till handlingarna, med glädjeämnen och besvikelser, sina seriesegrar och bottenstrider, känner jag samma sak som jag gjort sedan jag följde min gode vän Daniel Hellsten i Harplingecupen för mer än trettio år sedan: jag vill inte vara någon annanstans.

Här är årets fotbollsbilaga. En hyllning till alla som fortfarande springer, bär, tränar, stöttar och tror på lokalfotbollen i Laholms kommun.

Mycket nöje!

Johan Jönsson