Blåkullaborna sluter upp mot kulturmiljöklassningen
Av Johan Jönsson
Ägare till 47 av 50 fastigheter säger nej. Nu kräver boende i de fem så kallade indianbyarna vid Lagan på Blåkulla att Laholms kommun ändrar sitt förslag till kulturmiljöprogram.
– Vi är inte emot bevarande. Det är det stränga underhållskravet på våra hus som vi vänder oss emot, säger Annika Liljedahl.
Det handlar om de fem runda kvarteren Snäckan, Räkan, Ostronet, Musslan och Krabban på Blåkulla. Området skapades efter en detaljplan från 1968 och byggdes ut under 1970-talet och början av 1980-talet.
Stadsarkitekten Svend Bögh-Andersen ritade husen i två av byarna. Övriga hus är tidstypiska kataloghus, byggda av olika entreprenörer.
Välkände Bögh-Andersen ligger också bakom den speciella stadsstrukturen med hus placerade runt öppna rundlar och med stora grönytor ner mot Lagan. Just den runda planeringen, närheten till ån och möjligheten för de boende att ta del av landskapet är några av de värden som kommunen vill bevara.
Det har de boende inget emot.
Problemet är i stället hur husen och garagen bedöms i förslaget.
Av kommunens 18 utpekade kulturmiljöer är det de fem rundlarna som fått den mest långtgående formuleringen. För de övriga miljöerna anges att ett hus som är särskilt värdefullt ska underhållas så att de särskilda värdena bevaras.
För Blåkullas rundlar står det i stället:
”Alla byggnader ska underhållas så att deras särskilda värden bevaras.”
– Det är den tydligaste punkten i vårt yttrande. Varför ska alla våra hus omfattas av det här när det inte gäller de andra miljöerna?, säger Christer Jonsson.
De boende menar dessutom att ett krav på att bevara eller återgå till ursprungligt utförande vid framtida åtgärder blir problematiskt eftersom alla hus och garage har förändrats kraftigt under de närmare 50 år som gått sedan de byggdes.
Uterum har tillkommit, carportar har byggts om till garage, fasader har fått ny panel, balkonger har tagits bort, fönster och dörrar har bytts och solceller har monterats.
– Nästan inget hus har stått helt orört. Då måste man väl utgå från hur området faktiskt ser ut i dag och inte från hur det såg ut 1976, säger Christer Jonsson.
De ifrågasätter också kvaliteten på kommunens underlag. Bland annat uppger kommunen att tak lagts om och att originalkulörer på flera håll är okända. Samtidigt vill kommunen att byggnaderna ska bevara sina särskilda värden.
– Hur ska man kunna återställa till ursprungsskick när teglet och Zandapannorna som husen byggdes med inte längre finns att köpa, frågar sig Annika Liljedahl.
De boende pekar på ett tidigare fall i kommunen. Linihusen i Lilla Tjärby hade först en liknande underhållsformulering. Efter synpunkter från länsstyrelsen, bland annat med hänvisning till att flera av husen hade förändrats, tog kommunen bort kravet.
Nu vill Blåkullaborna att samma resonemang ska tillämpas på deras område.
– Kommunen tog bort kravet på linihusen med hänsyn till förändringarna. Vi ber egentligen bara om samma måttstock, säger Annika Liljedahl.
De vill i första hand att den särskilda formuleringen tas bort och att husen inte längre kollektivt klassas på det sätt som föreslås.
Samtidigt ska den runda stadsstrukturen, grönytorna och miljön mot Lagan värnas.
En annan fråga som oroar är att ett rådgivande kulturmiljöprogram trots allt kan få stor betydelse vid framtida bygglovsprövningar. De boende hänvisar till domstolsfall där kulturmiljöprogram har vägt tungt trots att de formellt varit rådgivande.
Utpekandet kan också innebära utökad bygglovsplikt.
– Det är därför vi vill att det ska bli rätt från början. Om kommunen säger att programmet är rådgivande men det samtidigt kan få betydelse för bygglov och vad vi får göra med våra hus, måste det vara tydligt vad som gäller, säger Christer Jonsson.
Fastighetsägarna menar att om kommunen vill införa bindande begränsningar kunde detaljplanen vara ett alternativ.
Samtidigt framhåller de att de fem rundlarna faktiskt är en speciell miljö – men att det framför allt är helheten som är värdefull.
– Det unika är inte husen i sig. Det är stadsplaneringen, rundlarna, grönytorna och läget ner mot Lagan. Husen är typiska för sin tid och kommunen skriver själv att liknande villor finns i nästan varje tätort, säger Christer Jonsson.
Att ägare till 47 av 50 fastigheter står bakom yttrandet ser gruppen som ett tydligt tecken på att frågan engagerar.
– Det är inte så ofta man ser att så många människor säger samma sak. Det är nästan total enighet, säger Christer Jonsson.
Nu hoppas de på dialog med kommunen innan kulturmiljöprogrammet antas.
– Vi trivs här och vill att området ska bevaras. Men det måste göras på ett sätt som fungerar för dem som bor här, säger Annika Liljedahl.
Frågan har ännu inte behandlats i samhällsbyggnadsnämnden. Ordföranden Thor Gunnar Bjelland (M) är själv tveksam till den föreslagna klassningen.
Han menar att det framför allt är miljön och läget som är unikt, inte husen i sig.
– Det här är inte unikt. Husen är unika i var de ligger, men annars är det inte så unikt, säger Bjelland.
Han tycker också att villaägarnas inställning ska väga tungt och anser att kulturmiljöklassning bör förbehållas byggnader som är verkligt gamla och unika.
Bjelland, som själv bor i ett K-märkt hus, pekar på att en sådan klassning kan innebära begränsningar för fastighetsägare.
– Vi ska göra Laholm så attraktivt som möjligt så att fler flyttar hit. Det är ju det som är vår viktigaste grej. Och detta är något som går emot det, säger han.
Ärendet väntas komma upp i samhällsbyggnadsnämnden tidigast i oktober och ska därefter gå vidare till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige.
– Vill inte villaägaren det här så håller jag med villaägaren, säger Thor Gunnar Bjelland.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
