Anders vägrades ambulansresa – nära att mista benet

Av Rickard Gustafsson

Anders Johnsson, 73, var ytterst nära att tvingas amputera sitt vänstra ben. För LT berättar han en närmast osannolik historia som innefattar ambulans- och läkarbrist i Halland, ambulanspersonal i Skåne som vägrar att köra till ett specifikt sjukhus, bråk om pengar kring sjuktransport samt jakten på livsnödvändig receptbelagd medicin.

När Laholms Tidning kommer på besök hemma hos Anders Johnsson på Humlegången i Laholm har han återhämtat sig efter att läkarna på Universitetssjukhuset i Malmö satte in behandling mot en allvarlig blodpropp och räddade hans ben från amputation.
– Det var nära ögat, men jag mår bra nu. Men när jag berättar för folk om vad som hänt tror de inte att det är sant och jag vill berätta för att andra människor inte ska drabbas och hamna i samma situation som jag, säger Anders medan han dukar fram en kopp kaffe.

På lördagsförmiddagen den 9 juli höll Anders på att städa i lägenheten innan deltidsjobbet som blomsterbud på Flora Garden i Laholm.
– Jag städade i badrummet och skulle sätta tillbaka en duschlist när jag plötsligt fick jäkligt ont i benet. Det värkte som fan, och efterhand blev det alldeles vitt och jag kunde inte stödja på det, berättar Anders.

På ett ben hoppade Anders ner till bilen och begav sig till vårdcentralen Centrum i Laholm där han omgående fick träffa jourläkaren Gunnar Nordgren.
– Han konstaterade direkt en propp i benet och ville skicka mig akut i ambulans till sjukhuset i Halmstad.
På vårdcentralen fick man beskedet att det inte fanns några lediga ambulanser i vare sig Laholm eller Halmstad inom den närmsta timmen.

Läkaren på vårdcentralen kontaktade sjukhuset i Halmstad som gav dystert besked.
– Svaret var: ”Kom inte hit, vi har ingen läkare!”. Det var först då jag blev rädd och tänkte jag att jag kommer att mista benet. Det kändes som att Gunnar också blev lite rädd och sa att jag måste åka till sjukhuset i Malmö och undrade om jag hade någon vän som kunde köra mig?




Räddaren i nöden blev Anders gode vän och tidigare granne Göran Olovsson. Vännen kastade det han hade i händerna och åkte direkt för att möta upp på vårdcentralen.
– Han kom på två minuter och sen diskuterade vi hastigt med Gunnar som föreslog att vi skulle ringa ambulans på vägen som kunde möta upp oss halvvägs. Det är ju lättare att komma in på akuten den vägen, berättar Anders.

Vännerna begav sig i ilfart söderut på E6. Medan Anders ringde 112 SOS Alarm kontaktade vårdcentralen sjukhuset i Malmö med en remiss om att en akutpatient var på väg.
– SOS-operatören berättade att det skulle stå en ambulans och vänta på oss vid Shellmacken nära avfarten i Rebbelberga utanför Ängelholm. Det gjorde den också, men när vi talade med ambulanspersonalen sa de att de bara kör till Ängelholm och Helsingborg.

Anders, som vid den här tidpunkten hade starka smärtor, beskriver ordväxlingen med ambulanssjukvårdarna som upprörd och hetsig.
– Göran sa till dem att ”Vafan, det är ju akut! Ni ser ju hur benet ser ut och de väntar på oss i Malmö”. De svarade ”Vi kör inte dit och så är det med det”. Då sa Göran till dem att flytta på sig så att vi kunde komma fram och så körde vi själva till Malmö, men på det tappade vi en kvart.

De parkerade bilen utanför akuten och skyndade sig in – men där väntade lång kö. Anders förklarade för vakten på akuten vad som hänt men blev trots det hänvisad att ta en kölapp och sätta sig och vänta.
– Det tog trekvart innan jag kom in, men det var fina läkare och sköterskor och de tog så väl hand om mig. Där finns det inget att klaga på men hade jag fått ambulans till Halmstad hade jag varit där på en halvtimme. Nu tog det över tre timmar!

Läkarna i Malmö konstaterade efter röntgen att det var en stor blodpropp föranledd av bråck i knävecket. Vidare undersökning visade dessutom att Anders lider av bråck på samma ställe även i höger ben.
– De körde in en slang i höger ljumske och runt och ner i vänster ben och fy fan vad ont det gjorde. Jag fick smärtstillande, men de två första dygnen sov jag ingenting på grund av smärtorna, säger Anders.
Behandlingen var framgångsrik och till sist vaknade blodcirkulationen i benet. Efter att proppen avlägsnats kunde han efter fyra dagars sjukhusvistelse åka hem.

Hemresan blev dock minst sagt besvärlig. Först ville ingen vårdaktör betala för sjuktransporten och den taxibil som åtta timmar senare slutligen hämtade honom tvingades att stanna efter bara fem kilometers resa.
– Han hade en alldeles ny elbil och den var fin på alla vis, men batteriet var tomt så jag och en annan resenär fick vänta medan han laddade. När vi sedan åkte hemåt bad jag honom att sätta på ac:n för det var väldigt varmt. Taxichauffören svarade: ”Det går inte, för då räcker inte strömmen till Laholm”, säger Anders som i efterhand bara kan skratta åt saken.




Motgångarna var dock inte över. Väl hemma skulle Anders hämta ut receptbelagd blodförtunnande medicin på apoteket för att undvika nya proppar.
– Den fanns inte på apoteket i vare sig Laholm eller Mellbystrand. Så morgonen efter åkte jag till lasarettsapoteket i Halmstad och där fanns det inte heller, men till sist jag tag i medicinen på apoteket i Flygstaden. Men ingen hade visat mig hur jag skulle ta de här sprutorna så kvinnan på apoteket visade mig en film på internet i min telefon, ja herregud!

I höst väntar operation i båda benen men det blir inte på sjukhuset i Halmstad.
– Gud, bevare mig väl…i Halmstad har de ju inga läkare! Nej, jag fick stort förtroende för läkaren i Malmö så det är han som får göra operationerna.

Trots svårigheterna är Anders mycket glad att allt gått väl och att han inte kommer få några framtida men. Samtidigt är han djupt kritisk till ambulanssjukvården i såväl Region Halland som Region Skåne.

I en anmälan till de respektive patientnämnderna kräver han att försumligheten och nonchalansen i patientbemötandet utreds.
– Jag mår bra nu, men jag riskerade att förlora mitt ben. Jag har alltid trott att om man ringer efter ambulans så kommer den men det kan tydligen inte förvänta sig längre. Men det allra värsta var det som hände i Ängelholm när ambulansen inte vill köra mig till Malmö. Då kände jag mig väldigt utelämnad och hjälplös och då är det tur att man har så goda vänner. All heder till Göran!

Vännen Göran Olovsson är även han upprörd, främst över ambulansincidenten i Ängelholm.
– Det var bråttom och först fanns ingen ambulans i Laholm och sen ville ambulansen i Ängelholm inte köra honom till Malmö trots att remissen var dit. Jag hörde själv på högtalartelefon när Anders talade med 112 att de skulle till Malmö. Foten var kritvit och iskall och trots det tog ambulansen inte med honom. Är man sjuk så är man sjuk och då ska man få vård, det kunde gått riktigt galet med hans ben. Jag tycker att det är för dåligt!

Är du rädd för att bli sjuk igen?
– Ja, det är jag. Jag har alltid haft ett högt förtroende för den svenska sjukvården, men det har fallit nu, säger Anders Johnsson.

LÄS MER: Anders fall utreds av Patientnämnden