Krönika: LT-laget har alltid varit årets höjdpunkt

Av Johan Jönsson

För mig är LT-laget är fortfarande årets höjdpunkt. Det var det som läsare, det var det när jag plockade upp det på min blogg och när jag återinförde det i tidningen. Det är det även nu när 2025 års lokala fotboll summeras. Ibland har det varit lätt att ta ut ett lag, ibland frustrerande svårt – men alltid lika roligt.

I år landar vi i en 4–3–3-uppställning, och det går inte att komma runt det uppenbara: Kornhult/Hishult har satt sin prägel på allt. Seriesegrare, stabilast över tid och med den kanske mest familjära klubbkänslan i hela kommunen.

K/HFF:arna ligger som en stadig ryggrad i årets LT-lag – men det är samtidigt kul att konstatera att många andra föreningar också har spelare som utmärkt sig.

Det finns målvakter som gör räddningar, och så finns det målvakter som inte bara räddar utan gör lag trygga. Marcus Jönsson hör till den senare sorten. Att som ny i serien gå in och bli en direkt anledning till att K/HFF släppte in minst mål är inget som sker av en slump. Han har varit den trygga punkten som alla bra lag kan bygga från.

För Lilla Tjärby IK har säsongen varit svängig, men mitt i det stod Anton Herrstedt stabil. Med sina första steg som ytterback på år och dagar visade han en mognad få trodde att han hade i sig. Snabbheten har han alltid haft. Ansvarsfullheten växte fram under året – och gjorde honom mycket viktig.

I sexan har K/HFF-duon Casper Carlsson och Filip Karlsson varit definitionen av ett mittlås. Caspers fem nickmål är lätta att fastna vid, men lika viktiga är alla de dueller där han helt enkelt var först, högst och smartast. Filip är den där lågmälda ledaren som sällan behöver höja rösten för att styra ett helt lag. Deras samspel var avgörande i många matcher.

Och så finns spelare som Johndeff Yamaro, som fortfarande lyckas få en ytterbacksplats att se ut som något mer än en ytterbacksplats. Snabbheten, drivet och förmågan att göra det oväntade skapar en extra dimension i Genevad/Veinge – och när ryktena går om intresse från högre nivå känns det rimligt.

På mittfältet är det lätt att fastna för symboler, och Harry Nilsson är en sådan symbol för Lilla Tjärby. En säsong som egentligen skulle kunna hamna i mappen ”märklig” fick sin stabila punkt i Harry, som sprang, skapade och höll ihop LTIK:s spel snudd på egen hand vissa matcher.

I Skottorp gjorde Filip Malmberg entré som rena rama stormvinden – tuff i duellerna, skicklig med bollen och ett ständigt hot. En spelare som kommer göra ännu mer väsen av sig kommande år.

Och hos K/HFF är det svårt att inte beundra Viktor Anderssons outtröttliga arbete. Vissa spelare syns inte i rubrikerna men Viktor märks i varje match, inte minst för motståndarna.

Längst fram har vi fått se tre olika typer av anfallare glänsa. Sebastian Folkesson i V/H med sitt avvägda snideri, sin klokhet och sin effektivitet. Jonah Mellerhav, som spelade med fart, teknik och en XG som vore han importerad från FIFA (?).

Och kanske årets mest osannolika men samtidigt självklara story: Robin ”Berra” Bernhardsson. Tio års fotbollsuppehåll. Startade som mittback. Slutade som 18-målsskytt. Man hittar inte så många sådana historier i fotbollen.

På bänken finns ytterligare fem spelare som utan problem hade kunnat ta plats i elvan. En rutinerad Johan Wikström som fortfarande vägrar förlora en duell. Adam Johansson, som är tryggheten i Lilla Tjärby. Noak Pettersson, sexans mest komplett spelare om man får tro Zoltan Iles. Sebastian Sjöltov, ledargestalten som visat hur man tar med sig omklädningsrummet ut på planen. Och Viktor Ottosson, den unga vinnarskallen som lyfter K/HFF i både spel och attityd.

Ett helt LT-lag tas inte ut på damsidan i år heller. Det blir så när antalet lag är för få. Men att inte ha ett lag betyder inte att det saknades profiler – för det gjorde det verkligen inte.

I K/HFF bar Matilda Mårs försvaret med både pondus och lugn, Linnea Fager var den ständigt rätt placerade motorn centralt, och Johanna Theander sprang, hotade och sköt som den striker hon är.

I FCL gick tränarens pris till Filippa Carlsson, som ännu en gång visade att det inte är storleken utan hjärtat och viljan som räknas. Svea Johansson, ung och orädd, gav en trygghet mellan stolparna. Och Elly Andersson fortsatte vara spelaren motståndarna helst slipper – snabb, modig, avgörande och ibland lite för het. Men få spelare i kommunen är lika matchavgörande när det stämmer.