Roland lämnar räddningstjänsten efter 33 år

Av Carina Nilsson

Efter 33 år som brandman satte en sjukdom stopp för Roland Davidssons jobb inom räddningstjänsten i Knäred. Då hade han fyllt 72 år.

— Tack vare medicinerna mår jag bra, och någon gång ska man ju sluta, säger han.

När barnen lämnade hemmet gick Roland Davidsson med i räddningstjänsten i Knäred.

— Då var jag 40 år. Jag hade nog velat gå med tidigare men Lisbeth min fru, ville att jag skulle vänta tills barnen var stora. Så när de flyttade ut flyttade jag in på brandstationen kan man säga.

Bakom beslutet att gå med i räddningstjänsten fanns flera olika skäl.

— I ett samhälle ute på landet är det nödvändigt med en brandkår och att folk ställer upp på det. Men det är också en viss spänning i yrket som lockade mig -- alla larm larm vi åker ut på handlar om olika saker. Visst möts vi av mycket elände men vi har också kunnat hjälpa många, säger Roland.




Han minns bland annat när de sökte efter en dement kvinna som hade försvunnit.

— Vi sökte efter henne i flera timmar vid Hjörneredssjöarna och var på väg att vända hem när jag fick ett infall och tyckte att vi skulle ta en koll vid en annan mindre sjö på andra sidan vägen. Och där stod kvinnan — ute i vattnet. Hade hon gått en meter längre ut, hade det varit bråddjupt. Men vi hittade henne i tid och hon överlevde, säger Roland.

Andra gånger har händelser i jobbet varit väldigt tunga att bära.

— Vi hade en väldigt tragisk olycka där en 16-åtig tjej dog, det bär man med sig lång tid efteråt. Men vi har en bra och fin laganda, och har alltid samlats efteråt när vi har varit med om svåra saker i jobbet.

Eftersom Roland är uppvuxen och bosatt i Knäred har han ett stort kontaktnät, och en stor lokalkännedom.

— Som brandman är lokalkännedomen väldigt viktig. Både vad gäller människor, terrängen eller framkomligheten på mindre vägar. För de som larmar är det ofta en stor trygghet att de känner någon eller flera av oss när vi kommer, säger Roland och fortsätter:

— Har man larmat brandkåren är man oftast skärrad och tacksam över att vi kommer. Kanske ber någon om ursäkt för att de ringde i onödan, men det är alltid bättre att ringa en gång för mycket än för lite.




Under de 33 år som Roland var aktiv brandman har det hänt väldigt mycket inom räddningstjänsten. En av de största förändringarna tycker han skedde när räddningstjänsten fick mer sjukvårdsansvar — det som kallas för i väntan på ambulans, IVPA.

— Vi är ofta snabbare på plats än ambulansen, och vi larmas oftast ut på hjärtstopp eller större blödningar. Vi ger då första hjälpen i väntan på att ambulans och sjukvårdspersonal kommer. Ofta är vi ett väldigt stort stöd för de anhöriga i de situationerna.

De senaste åren har det också skett en digitalisering av yrket.

— Numera går nästan allt via appar och IT. Det är svårt för många av de äldre att hänga med, och det kräver också bra mobiltäckning, något som vi fortfarande inte har överallt.

Tack vare sin goda fysik kunde Roland vara kvar i räddningstjänsten tills han var över 70 år.

— Jag har funderat på att sluta tidigare men jag stannade av lojalitet med kollegorna, eftersom vi ofta har legat på minimigränsen för bemanningen.

Till sist blev det en sjukdom som satte stopp för hans långa karriär som brandman.

— Jag har fått Skelleftesjukan. Förenklat kan man säga att det är fel på proteinsaxen, den klipper inte alla delar lika stort, vilket gör att kroppen påverkas på olika sätt. Hos mig har det påverkat hjärtat, jag har numera bara 60 procents hjärtkapacitet kvar.

Roland har fått en bromsmedicin som verkar, och han håller sig aktiv så mycket det bara går.

— Jag går inte lika fort uppför backarna som förr och jag jobbar inte så långa dagar längre. Men det är bra för mig att fortsätta vara så aktiv som möjligt för att hålla sjukdomen i schack. Och hade jag inte varit i såpass god form som jag var hade jag inte fått någon bromsmedicin, säger han.

Några större sysselsättningsproblem lär han inte ha som pensionär.

— Jag och Lisbeth har ju Kvarnen och allt som hör till att sköta. Vi har barn och barnbarn som vi hjälper och har en god relation till, det är kanske det viktigaste av allt. Dessutom har jag skog och vi har en hund som behöver motion.

En av Rolands styrkor som brandman har varit att han aldrig stressar upp sig i krissituationer, och att han inte ser tillbaka. Det har han nytta av även nu.

— Det enda vi kan påverka är framtiden. Jag är tacksam att jag klarar att röja sly i skogen trots min sjukdom. Och egentligen har vi väl aldrig haft det så bra som nu när vi är pensionärer Lisbeth och jag, säger Roland.