-
PERSONPORTRÄTT 2022-07-09 KL. 08:02

Skjutjärnsreporter med händelserikt liv har jubilerat

Av Johan W Jönsson

I över 40 år var Inge Henrikson reporter på Hallandsposten i Laholm. Innan han slutade helt gjorde han dessutom två inhopp på Laholms Tidning. Under sin tid som journalist fick han vara med om otroligt mycket. Att han sov med polisradion under huvudkudden är dock en myt.

Skjutjärnsreporter med händelserikt liv har jubilerat
Inge Henrikson är mångårig reporter på Hallandsposten. Numer lägger den nyblivna 70-åringen det mesta av sin tid på trädgårdsarbete. Foto: Johan W Jönsson

Inge bjuder in till sin 4 000 kvadratmeter stora trädgård i Ysby. Vi går längs den 25 meter långa pergolan och sätter oss på en liten uteplats. Det är i trädgården som den pensionerade skjutjärnsreportern lägger det mesta av sin tid numer.

– Det var när Irene (särbon Eriksson) drog in i mitt liv för tio år sedan som det här började på allvar. Det är hon som är trädgårdsmästare. Jag är bara dräng, skämtar Inge som är uppväxt på platsen.

Även under sitt yrkesverksamma liv har han haft andra saker att göra vid sidan om jobbet. Bland annat så har han byggt båtar och en bandvagn till räddningstjänsten. Inge har även jagat mycket förr. Han tror att det har varit nyttigt att ha något annat än journalistiken att tänka på.

– I många år knäckte jag extra som teknisk skribent för Bonniers ”Jakt och vapen”. Det tog mig till många spännande platser. Det var kul men ibland var det svårt att få tiden att räcka till.

Journalistiken kom Inge in på tidigt. Under sista åren på realskolan i Laholm var han elevrådsordförande. Under de åren var Laholm den mest framgångsrika skolan i ”Operation dagsverke” i hela Sverige. Då hade Inge mycket kontakt med lokal media.

– Det blev kontakter och jag har alltid haft lätt för att skriva och varit en förveten jävel. Sommaren 1970 var jag sommarvikarie på HP:s redaktion i Laholm och året därpå fick jag fast tjänst.

Inge blev kvar fram till pensionen 2012. Han var reporter hela tiden. Att bli redaktionssekreterare intresserade honom inte. När han kom till HP var den legendariske KåJi chef och sedan Lars-Hugo Larsson. Efter det fick Inge frågan varje gång men han nekade hela tiden.

– Jag fick frågan mest för formens skull. Jag är både ointresserad och olämplig. Jag är inte osocial men jag har gått min egen väg och är ingen administratör.

Inge fick under många år på HP jobba i frihet under ansvar. Han fick göra sina egna grejer på sitt sätt. Men han fick göra det för att han levererade. Han hade ett brett kontaktnät och jobbade mycket med kommunkoll och blåljus.

– Lyckas man förvalta de tips man får på ett bra sätt för tipsaren så ger den ena saken en annan. Det sämsta som finns är kontorsjournalister. Lämna skrivbordet och åk ut och träffa folk!

När det började gå dåligt för svensk dagspress fick alla som hade jobbat 17 år eller mer på HP ett erbjudande att gå med två årslöner. Det högg Inge som en kobra på. Då var han 60 år gammal.

– Jag har aldrig ångrat mig. Jag hade annat att göra och jag slapp att se den utvecklingen inom svensk dagspress som HP, liksom alla andra har drabbats av. Jag fick uppleva storhetstiden.

Sedan dess har han skrivit en artikel för HP. Det var när han blev arg för att en olycka ledde till en annan då det tog så lång tid att skicka bärgare. Men han har faktiskt hoppat in på två vikariat på Laholms Tidning.

– Jag kände egentligen inte för det. Jag gjorde det av solidaritet för min goda vän Åse Höjer (då nyhetschef på LT). Och det var faktiskt riktigt roligt, säger Inge som bland annat bevakade valet 2014.

– Första dagen jag kom till LT stod en av mina gamla läsare utanför redaktionen och hälsade välkommen. Det är sådant som känns bra i hjärtat, skrattar Inge.


Ingen Henrikson i hans och särbon Irene Erikssons lummiga trädggård på 4 000 kvadratmeter. Foto: Johan W Jönsson


Inge har aldrig
varit konflikträdd och han har inte varit rädd för att ta något uppdrag. Han säger att det har funnits de som velat doppa honom i tjära och rulla honom i fjädrar men han ångrar inte något jobb som han gjort.

– Man kände ju de man skrev om personligen. De har svurit och sagt att jag har varit en fähund ibland men det har gått över. Det tillhör rollen. Annars hade jag inte gjort mitt jobb.

Inge har varit med om otroliga händelser under sin långa journalistkarriär. Historian om när han kom samtidigt till en trafikolycka som dåvarande statsministern Carl Bildt som var påväg hem till julfirande hos föräldrarna i Laholm är obetalbar.

– Det var en kvinna som undrade om hon fick gå fram och titta på den påkörda älgen. Hon kände igen Bildt men kunde inte placera honom innan hon utbrast; ”Det är ju du som är den nye på banken i Knäred.”

Eller när han fick tips om att en delegation från kommunen skulle på studiebesök i Nederländerna för att titta på en ”badbubbla” för att eventuellt kunna bygga en enorm badanläggning i Menlösa. Inge körde hela vägen till Eindhoven och fanns på plats när delegationen kom fram.

– Välkomna till Eindhoven!, sa jag. Dåvarande socialnämndsordföranden var först och utbrast efter viss tystnad: ”Jag kunde ge mig fan på det!” Det var triumfens ögonblick.

Satsningen med badbubblan är en av de mest infekterade debatterna i Laholms kommuns historia. I en lokalpolitikers memoarer står det att något av det första han fick veta som ny i politiken var att han skulle passa sig för ”den skäggige jäveln på Hallandsposten”.

Hur var det då med polisradion under huvudkudden?

– Alla trodde att jag lyssnade på polisradion hela tiden men det gjorde jag inte. Jag hade bra kontakter och egen personsökare med chefslarmet på. Jag åkte på alla larm jag kunde.

– Jag funderade aldrig på det innan det pep och hade därför inte ont av det. Jag har sett otaliga döda människor. Visst har man tagit det med sig hem ibland men jag har sovit på nätterna ändå.

Det hände att Inge var före både räddningstjänst och polis på plats vid bränder och olyckor. Han har vid flertalet tillfällen gjort insatser för att hjälpa till. Bland annat har han fångat Åmselemördaren Juha Valjakkala i Lilla Tjärby tillsammans med Laholmspolisen.

Inge och en polis såg hur Valjakkala flydde över ängen mellan Lilla Tjärby och Bonnarp. Inge körde sin HP-bil med polisen bredvid sig i framsätet. Hade han kört något långsammare hade han kört över den hårt kriminelle finnen som hade ett avsågat hagelgevär i sin kraschade bil.

– Hade jag varit ögonblicket senare hade jag kört över honom. Han hade inte haft en chans. Men han tvärnitade och vi for ut ur bilen och högg honom innan han hann hämta andan.

– Då tog vi Juha Valjakkala! Jag kan tänka på det ibland, att om jag kört något långsammare så hade jag klippt honom och räddat livet på tre personer i Åmsele året efter.

Inge har varit sjukdomsdrabbad. I november i fjol fick han cancer. Idag är han friskförklarad men orken är nedsatt. När han var sjuk och fick frågan hur han såg på sin situation så svarade han:

– Jag är snart 70 år. Jag vill ju inte dö. Men om det skulle vara så att det går den vägen så kan jag ändå känna en viss acceptans för det då jag haft ett otroligt händelserikt liv.

– När jag skrev för Bonniers reste jag en hel del och fick se mig omkring. Jag har haft stor frihet i det jag gjort, har styrt min egen tid och har haft det bra, avslutar Inge Henrikson.

Inge firar normalt inte födelsedagar men han firade ändå de 70 ihop med Irene som tidigare i år fyllt 60 med en mindre tillställning ”för de närmst sörjande”.


Inges särbo Irene tycker om rosor men inte röda. De här rosorna planterade han själv för att retas. Både Irene och LT:s reporter tycker dock att rosorna är mörkrosa eller cerisa. Foto: Johan W Jönsson


Lite om Inge Henrikson

Bor: Ysby
Från: Ysby
Familj: särbon Irene Eriksson, två syskon med familjer
Gör: pensionär, tidigare journalist
Fritidsintressen: trädgård ”Det är i princip en heltidssysselsättning. Jag är fången i det här men det är skönt att ha något att göra. Det är Irene som är trädgårdsmästare. Jag är dräng”, skämtar Inge. Har tidigare ägnat sig åt jakt, fiske och båtar men det hinner han inte längre.
Aktuell: fyllde 70 år den 12 juni