Kungen är tillbaka i Laholm

Av Johan W Jönsson

Den lokala profilen Sven Nilsson är tillbaka i Laholms kommun efter fyra år i exil. Beskakungen och före detta mjölkköraren (och ägaren) på Bröderna Nilssons mjölktransport blir ständigt påhoppad med: ”Vad gör du här?!”. ”Det tänkte jag ett litet reportage i tidningen kunde råda bot på”, skrattar Sven.

Sven Nilsson är född och uppvuxen i centrala Mellby. Hans pappa var åkare och så fort Sven och hans bröder var stora nog hjälpte de till med att lasta mjölkkannor.

Storebror Göran tog över djurbilen och 1969 började Sven och hans far med mjölktankbil. 1976 kom lillebror Nils-Åke in i bilden. 1979 startade bröderna Bröderna Nilssons mjölktransport.

– Så småningom gick bilen dygnet runt och vi hade tre och halv tjänst. Ibland körde vi till och med 26 timmar. Arla tyckte att vi kunde köra in den tiden. Man fick jobba som en rem, skrattar Sven.

Mjölkbilen gick 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sven beskriver det som en tuff tid. Men bröderna fördelade arbetet. Nils-Åke skötte det tekniska och Sven pappersarbetet.

Sven körde fram till 2006 då han var tvungen att genomföra en operation i magen. Efter det tillstötte komplikationer som gjorde att han aldrig mer kunde köra mjölkbil.

– Det barkade å stad. Det blev medicinska komplikationer. När jag klev upp efter några dagar och skulle gå på toaletten svimmade jag, trillade över toaletten och spräckte mjälten.

– Hjärtat stannade på mig - jag dog. Min rumskamrat larmade och de tog in mig på operation igen. Efter ett par dagar i respirator vaknade jag och då hade jag lång väg tillbaka.

Efter en kämpig tid lyckades Sven komma igen. Rundan han gjorde med rullator då han kunde hälsa på alla gamla kompisar i Mellby beskriver han som en triumf som stärkte honom.

Det blev inte mer jobb för Sven. Han rekommenderades att sluta klättra upp och ner på mjölkbilen och efter ett år blev han sjukpensionär som 56-åring.

2007 såldes mjölkbilen till Kjellssons åkeri och de anställda följde med i affären. Ett par år senare såldes även fastigheten med garaget i Laholm.




– 2009 fick min fru en obotlig hjärntumör och 2010 gick hon bort. Det var några riktigt tuffa år där jag fick gå igenom en jäkla massa skit.

Redan 2003 blev han stucken av en jordgeting i fingret, fick en kraftig allergisk chock, svimmade och fick en smäll på sinusknutan i hjärtat. Det ledde så småningom fram till magoperationen.

– När jag låg i respirator på intensiven förde de dagbok där de beskrev mina framsteg. Jag fick med mig den hem. När jag öppnar och läser den kommer tårarna. Det söker en så hårt.

– Men människokroppen är stark och man klarar mer än man tror. Rundan jag gick med rullator i Mellby var en riktig segerrunda. Alla jag kände kom ut och kramade om mig. Det stärkte!

Idag mår Sven förhållandevis bra. Han tar en spruta då och då för att kompensera för att han inte har någon mjälte. Immunförsvaret är nedsatt och han drabbas årligen av rosfeber.

Ett glädjeämne för Sven är besken och beskagänget. I över 40 år har samma gäng träffats för att njuta de ädla dropparna. Då lördagen innan första advent. Nu faktiskt på sommaren.

– De första åren avslutade vi med julbord på Strandhotellet men det blev för mastigt. Efter det körde vi knytis hos varandra istället. På sista stället anslöt alltid damerna.

– Vi har aldrig haft några incidenter eller att någon blivit för full. Vi har cyklat rundan och alla har hållit sig inom ramarna, säger Sven.

För tio år sedan slutade gänget att gå innan jul. Mellan 2007 och 2011 tog Sven fem raka segrar i bästa besk. Hans besk fick helt enkelt högst poäng fem år i följd.

– Nu blir det besk och grillat istället. Sedan 2012 träffas vi på sommaren. Det passar merparten bättre. Antingen blir det sista lördagen i juni eller första i juli.

När Per Larsson blev beskakung svetsade han en pokal som skulle gå runt hos vinnaren. Efter fem inteckningar delades priset ut permanent. Och det gick ganska snabbt för Sven.

– När vi slutade med vinterrundan 2011 hade jag sopat hem den. Då var den min! Det var min svärmor som lärde mig att göra besk. Det är hennes recept.

Svens besk efter svärmoderns recept finns med i boken ”Hirkum Pirkum och andra brännvinskryddningar” från 2005. (Se faktaruta för recept).

– De andra deltagarnas fruar förfasade sig över det här vandringspriset. De ville inte ha pokalen utanför huset. Men jag har alltid haft den framme.

I februari 2018 lämnade han kommunen för att bli sambo med den dåvarande särbon i Mullsjö. Efter fyra år tog det slut och från april i år är Sven tillbaka i Laholm. På Mejramgången.

– Jag skulle egentligen bott på Malörtsgången, skrattar Sven och fortsätter:

– Pokalen står på balkongen. Här bor beskakungen och här kommer beskakungen att bo. Nu ska jag stanna här och leva mitt liv i Laholm. Sydhalland är sydhalland, avslutar han.




Fakta:

Lite om Sven Nilsson

Ålder: 71
Från: Mellby
Bor: Laholm
Gör: pensionär, tidigare åkeriägare
Familj: tre barn med familjer, äldsta sonen och två av barnbarnen för traditionen vidare som åkare
Aktuell: ständig beskakung tillbaka i Laholm

Svens besk:

Knoppar dras av torkad malört och läggs på en assiett. En tesked socker strös över knopparna. Allt täcks med brännvin. ”Det ska bli fuktigt och stå lite ovanpå malörten”. Sedan är det dags att flambera så att lite av spriten brinner av. ”Man får vara observant så att det inte blir svartbränt. Knoparna måste vara fuktiga.” När det bränt av silas det på en halvfull flaska med knoppar och allt. Sedan får det stå i några dagar. Flaskan vänds några gånger om dagen. Sedan silas innehållet genom ett kaffefilter. Då har man koncentrat som späs till den mängd du vill efter hur starkt man tycker att det ska smaka. ”Det ska riva till lite men det ska vara lagom stuns. Det får inte vara för sött. Då blir det likör.”