Melodifestivalen väcker känslor: ”Kan du adoptera dessa?”

Av Johan W Jönsson

Hela sveriges lägereld Melodifestivalen är tillbaka. Eller hela och hela. Det finns förstås de som inte bryr sig och som tycker genuint illa om hela cirkusen. Min personliga åsikt är ändå att man ska titta. För oavsett vad man tycker så är det något som samlar oss framför TV:n, som förr, och det som syns och hörs engagerar. Hela grejen är ju att ha en åsikt.

Jag vet själv när jag fastnade. Jag var sju år gammal och Carola med ”Fångad av en stormvind” gick rakt igenom den vita tjock-TV:n i mitt föräldrahem. Sedan dess har jag på något sätt följt både melodifestivalen och eurovision varje år. Mer eller mindre, ska skrivas. Mer på senare år igen.

Min ett år yngre bror satt bredvid mig den där gången 1991 när Carola fångade mig med sin stormvind. Även han följde spektaklet som liten men sedan många år har han bojkottat. Han badar hellre med en brödrost än tittar på mello (OBS! Ett skämt, så klart men ändå.)

Inför det här årets upplaga var det dock kört. Hans barn hade tittat på inför mello på förskolan och skolan och var taggade. ”Det börjar bli svårt att hålla emot nu. Alla ska tydligen in i samma fyrkantiga form. Annars är det bara att sätta ungarna i kön till TV-programmet Outsiders.”, skämtade han vidare.

Jag kan ha viss förståelse för att en person som har The Who och Pearl Jam som favoritband har lite svårt för två raggare som kör EPA-dunk/partymusik och rappar om varm korv (även om väl Owe Törnqvist var den som var först med just det).

När hans barn flyttade närmare TV:n och sedan tyckte att hela familjen skulle upp och dansa fick jag ett meddelande med bild: ”Kan du adoptera dessa?” (OBS! Ett skämt, förstås). Själv är jag en enkel man när det kommer till musik. Så länge det är en bra melodi kan de få sjunga om vad de vill.




Jag gillade EPA-dunket och var ganska säker på att Elov & Beny skulle ta en plats i semifinalen. De var min trea efter Jon Henrik Fjällgrens jojk, som enligt mig är det bästa han ställt upp med i mello hittills och Tone Sekelius eurovision-vänliga ”Fuego-liknande” sång (Fuego är 2018 års eurovisiontvåa från Cypern).

Det var svårare att sätta en fyra. Hårfagre Victor Chrone tog den andra semifinalplatsen med en mellanmjölks-låt som snart kommer att vara bortglömd. Talangen Rejhan har en fin röst men ynglingen har många chanser på sig. Jag prisade gud över att vi slapp Eva & Ewa vidare.

Jag vill understryka att jag gillar de här damerna. Eva Rydberg är en del av min uppväxt. Men nu har de väl ändå gjort sitt i det här sammanhanget va? Rena rama ding dong-låten följdes upp av en mellanakt i fjol och nu var de tillbaka med en hyllning till livet.

Mamma textade: ”Vi gör bort oss”, när Rydberg och Roos stod på scen. Då var morsan ändå snäll. Evorna är ju tio år äldre. Men hon menade väl generellt. Uppenbarligen gick de inte hem, varken hos yngre eller äldre och slutade välförtjänt på plats sju. Sexa och näst sist kom min personliga fyra Loulou Lamotte.

The Mamas-sångerskans låt på skånska har en mycket fin melodi. Trots nederlaget i mello gissar jag att den kommer att spelas mycket på P4 den kommande tiden. Synd att hon inte fick en semifinalplats. Men folkets röst måste så klart respekteras.

Det bästa är att lägerelden bara börjat brinna (ledsen brorsan). Den andra deltävlingen lär bli fartfylld. Panetoz står sällan still på scen. Inte speedkulan THEOZ heller. Wiktoria har haft med bra bitar förr och Tennessee Tears bjuder på svensk country. Ska bli spännande att se vad Uje Brandelius, känd från gruppen Doktor Kosmos och den fina filmen ”Spring Uje spring”, bjuder på.

Nuuu kör vi!