Kolmilan Nora ska ge många säckar prima kol

Av Johan W Jönsson

För 14:e gången har Friluftsfrämjande i Knäred byggt, tänt och vaktat kolmila. Första gången var 1985. Om ett par månader är det dags att skörda den prima kolen.
– Det är mycket jobb men det är en fin tradition och vi har trevligt tillsammans, säger ordförande Dan Kagg.

Senaste gången var 2020 och då hette kolmilan Malin. Då det nu är den 14:e milan ska namnet börja på den 14:e bokstaven i alfabetet. Valet föll på Nora, efter sedvanlig omröstning.

Kolmilan finns vid Parkstugan i Parken i Knäred. Det är avdelningen i Friluftsfrämjandets samlingsplats. Alla grupper samlas och utgår från stugan.

– Vi gör vår egen kol var tredje år. Kolen brukar räcka i ungefär tre år. Hade vi gjort det oftare hade det inte varit lika roligt. Nu blir det lite av en högtidsstund, tycker Kagg.

När LT gör nedslag i det fina sensommarvädret sitter gänget som är med och vaktar och äter efterrätt på middagen. Det inmundigas våfflor med grädde och sylt och dricks kaffe till.

– Det är inte bara jobb. Det är socialt också. Grabben har fått ledigt från skolan och visade sina klasskamrater här innan idag och vi är ett gäng som tagit semester, säger Kagg.

Dan Kagg är nöjd med årets mila som han hoppas ska generera i mycket fin kol. Foto: Johan W Jönsson

Att det är fint väder gör mycket. Det gick bra att tända milan, vilket är det mest spännande momentet. Elden ska få rejäl fart för att släckas och bli till glöd.

30 kubikmeter staplad ved används till milan. Allt bygger på att det är tätt lavat så att det inte blir någon tillförsel av syre. Veden är björk och milan täcks med gran och jord.

För att undvika luftfickor bankas milan med jämna mellanrum. Det ska komma ett jämnt flöde av vit fin rök ur skorstenen. Eller rök och rök, det är faktiskt egentligen mest vattenånga.

– Vi kom igång tidigt och det har rullat på bra. Förra gången släckte vi dagen innan vi tänkt. Då var det färdigt. I år har det varit så blött att vi nog får köra hela vägen.

Milan tänds på onsdagskvällen och sedan släcks den (oftast) vid lunch på lördagen. Hur mycket kol det blir är olika. Förra gången blev det 399 säckar som såldes för 70 kronor stycket. Pengarna går oavkortat till föreningen.

– Vi hoppas på något liknande i år. Det känns bra, det blev en fin kulle och det är mycket kol mitt i, helt klart. Vi kanske kan höja priset något det här året, vi får se.

Att vakta milan är inte bara jobb. Det är social samvaro också. Kolmilan vaktas dygnet runt. Foto: Johan W Jönsson

Kolen är av hög kvalitet. Inte som briketter men nära på. Det är tre och ett halvt kilo i varje säck. Det är mest knäredsbor som köper kolen. Den brukar alltid säljas på Knäredsdagen.

– Det är en hel del jobb. Vi har arbetat fem lördagar inför det här. Först fäller vi virket vid midsommar, kvistar det och lägger det i högar, berättar Kagg.

Virket kommer från tre lokala markägare som sponsrar Friluftsfrämjandet mot att de gallrar skogen. Det är föreningen tacksam för. Utan virke, ingen kolmila.

Under fyra lördagar inför tändandet byggs milan. Sedan vaktas den i fyra dagar innan den får vila och det är dags att ta hand om kolen. Förhoppningsvis blir skörden stor även denna gång.

Den intresserade kan få koll på hur processen med en kolmila går till. Foto: Johan W Jönsson

Kolmilan döps alltid till ett kvinnonamn. Då det är den 14:e milan var det ett namn på N, som är den 14:e bokstaven i alfabetet i år. Det blev Nora. Foto: Johan W Jönsson