Av Johan W Jönsson
Lillemor Johnsson är ordförande i anhörigföreningen i Laholm och Båstad. Det har hållits en träff med adventskaffe på Signes i Vallberga som föreningen bjudit in till.
– Vi var ett tiotal som talade om vår situation och läget med våra anhöriga, säger Lillemor.
Att vara anhörig, och mer eller mindre som vårdare, är ett jobbigt frivilligt arbete, berättar Johnsson.
– Vi i föreningen har inte många medlemmar. De som sliter värst orkar inte vara på möten och de orkar inte heller påverka sin situation, säger hon.
Föreningen får inte upplysningar om vilka som vårdar på grund av sekretess. Laholms kommun har ett Anhörigcentrum som fungerar bra för många. Båstads kommun har däremot inget.
Båda kommunerna har demensteam men föreningens medlemmar betonar saknaden av demenssjuksköterska i Laholms kommun. Den tidigare har gått i pension.
– Hon var ett stort stöd och hjälp för de som vårdar hemma, säger Lillemor.
Numera ligger den första hjälpen på vårdcentralerna och demensteamet blir inkopplat först när den drabbade har hemsjukvård.
Lillemor Johnsson är ordförande i Anhörigföreningen i Laholm och Båstad. Foto: Johan W Jönsson/arkiv
Anhörigvårdare är inte endast till äldre utan det kan också vara att man vårdar sina barn. Eller tvärtom för den delen. Att barn hjälper sina föräldrar.
Lillemor menar att det frivilliga arbetet ofta är en kvinnofälla. Hon berättar att många går ner i tjänst på sitt jobb, tar semester, kompledigt och/eller tjänstledigt för att orka.
– Det är inte pensionsgrundande. Våra kommuner sparar mycket personal och många tjänster så länge anhöriga orkar vårda, säger Lillemor.
Frågan om avlastning och särskilda boendeplatser kom upp på träffen. Idag finns det inga då det är kö på avlastningsplatser.
Lillemor Johnsson igen:
– Det ser inte ljust ut för anhöriga just nu. Det är mycket kontakt med olika handläggare och instanser som tar mycket kraft. Frågan är om beslutsfattarna är införstådda med alla problem?
Anhörigträff på Signes i Vallberga. Foto: privat