Redan före OS meddelade Kim Andersson att turneringen i London skulle bli hans sista i landslaget. Då stod han på 193 landskamper och undrade om han skulle nå 200-strecket. Det gjorde han, alltså, med råge.

– Visst trodde jag på det här laget, men att vi skulle spela om guld är lite som en dröm, säger han.

Han är glad åt att få kröna sin blågula karriär med minst en silvermedalj.
– Men det är så klart guldet vi vill åt.

Kim började sin karriär hemma i Kävlinge, fortsatte i Ystad, flyttade till Kiel och sedan till nu upplösta danska AG Köpenhamn. Han blev årets handbollsspelare i Sverige både 2007 och 2008.

Och han har under sina tio år växt till en av de mest betydelsefulla spelarna i landslaget. Hans tunga arbete i försvaret och hans geniala passningar till medspelarna har varit nyckeln till många segrar. Inte minst på vägen till finalen i OS i London.
Svensk handboll njuter av en av en största framgångarna på länge och Kim deltar högst påtagligt.

Annars har det varit lite si och så med det, Kim inte fått vara med om några stora landslagssegrar. Han tog vid när en blågul era tog slut. Det är tolv år sedan Sverige spelade OS-final senast.
Då tittade han inte ens. Faktum är att han inte sett någon av Sveriges tre olympiska silvermatcher.

– 1992 var jag bara tio år och hade knappt börjat med handboll. De andra gångerna satt jag åkte jag bil och bara hörde dem på radio, berättar han.
Nu är han själv en av dem som kommer att få hela svenska folket att samlas kring tv-apparaterna.

– Det ska bli fantastiskt kul. Det har varit mycket upp och ner och framför allt djupa vågdalar med landslaget. Det här är en riktigt höjdare, konstaterar han.

I kväll blir det någon sorts firande med lagkamraterna, sedan är det definitivt slut i blågult.
– Klart det kommer att kännas lite vemodigt. Men å andra sidan, jag får sluta på topp.