Än en gång kastar vi oss in i sportens värld och den pågående olympiaden. Fördelen med sporten är att man egentligen inte behöver vara intresserad av den idrottsgren som utövas. Faktum är att det räcker långt med att följa de historier, kollektiva som individuella, som finns i varje sportinslag.
När Jimmy Lidberg i veckan lyckades vinna ett brons gav han uttryck för en stark och sann glädje: "Efter den säsongen som jag har haft så är detta bronset tio gånger guld för mig".

Lidbergs uttalande är extra glädjande eftersom han enligt mångas åsikt kan ha snuvats på en match om guldet. Men istället för att lägga energi på det orättvisa i ett domarbeslut lyckades den svenske brottaren fokusera på den fortsatta brottningen och tog hem bronset. En del av orken i detta kom säkert från revanschlusten, men å andra sidan är Lidberg väl medveten om att han tävlar i en sport där bedömningarna till och från framstår som märkliga och tyvärr ibland korrupta.

Det som gör Jimmy Lidberg till en hjälte handlar dock inte om att han är lika glad för ett brons som för ett guld; det handlar om hans motivering till varför hans brons är lika mycket värt som tio guld. Han berättar om en säsong med många motgångar som han trots allt övervunnit och slutligen lyckas han ändå ta hem ett brons. Vad Jimmy Lidberg påminner oss om, oavsett vi är atleter eller ej, är att det är resan som är mödan värd.