Kompbandet Hovet bidrog inte så lite till att ge Lars Winnerbäck den svepande men långt ifrån ogrundade profilen av en slags ny ung Lundell av den arenarockande Springsteenmodellen, men när han på 2004 års Vatten under broarna löste upp samarbetet öppnade det för nya avskalade vägar. I andra änden av spektrat anammade han även ett något ruffigare sound, vilket tidvis kunde märkas på senaste verket, det otympligt betitlade Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen när tempot drogs upp.

Varken den ena eller andra förändringen är förstås revolutionerande på något sätt, de befinner sig alltjämt inom artistens väl utmejslade ramar. Men ändå, det råder ingen tvekan om att det Winnerbäck gjort i tillplattad form på senare år nu slutligen blommat ut på allvar live. För frågan är om Winnerbäck någonsin låtit så råbarkat ösig som på den här turnén. Tillåt mig tvivla. Konserten på Sofiero var min sjätte med den Linköpingsbördige sångaren, och aldrig tidigare har ljudbilden varit så tung och ruffig. Därmed inte sagt att vi talar chock här, men öppningen med mörka mollstämda Jag var och köpte en kostym, den ödesmättade För den som väntar samt de raka rockessen Dunkla rum och Kedjebrev fick en definitivt att ta notis.

Samtidigt vädrade sångaren sin mest spröda sida i sådant som Dom tomma stegen, en lyckad hyprid av singer/songwriting och powerballad, pianoballaden Utkast till ett brev och givetvis fina svensktoppslångköraren Om du lämnade mig nu, ett alster som fortsätter kandidera till att vara det vemodigaste mannen skrivit någon gång.

Sedan gjorde Winnerbäck sin bästa Dylanimitation i Vem som helst blues utan att det blev alltför övertydligt. Fast det verkade inte fansen ta någon större notis om. Istället var det stapelvarorna fansen tände till på. Ni vet vilka jag syftar på. Någonstans halvvägs in i spelningen kom självklarheter, typ en countrydoftande opluggad Elegi med tillhörande allsång som en välljudande förrätt. Detta förebådade några av de allra säkraste korten strax innan extranumren. Då avverkades Hugger i sten i en lika tjusig som subtilt uppbyggd version. Likaså Elden, kanske det närmaste sångaren varit till att skriva en partylåt, samt Kom ihåg mig, som förmodligen aldrig låtit så röjig som denna afton.

Vad mer finns att tillägga? Tja, inte överdrivet mycket. Winnerbäcks kapacitet är känd vid det här laget.

Man kan dock konstatera att han fortsätter vara en av landets populäraste artister, och det finns det en anledning till. Kvällens spelning fungerade som ännu en bekräftelse på detta. Trettiosexåringen levererade godset som den arenavane herre han är nuförtiden, och integriteten är fortsatt intakt.

Winnerbäck har ständigt utvecklats som scenartist, och han har gjort det på sina egna villkor. Det är aldrig något flams och trams. Bara en gedigen arenashow med siktet enbart inställt på det musikaliska. Att trettiosexåringen sedan har ordets lyriska gåva snarare än talets dito må vara hänt även om jag personligen kanske gärna sett honom kommunicera lite mer.
- Jag vet jag inte är någon pratkvarn, det är inte min grej, deklarerade sångaren överflödigt mot slutet bara för att i nästa ögonblick tillägga att han skriver låtar istället och att det betyder mycket att det är så många som lyssnar.

Detta i sin tur resulterade föga förvånande till stort jubel bland beundrarna, och just då låg det förstås nära till hands att hävda att Winnerbäck ägnade sig åt publikfireri, och må så vara. Men han gjorde det på sina egna villkor, till synes utan baktankar och med ödmjukheten i centrum. Precis som vanligt.