Sverige låg på delad andra plats efter den första omgång av laghoppningen på söndagen. På måndagen skulle det avgöras, med en andra runda och förhoppningarna var stora.
Men trots att Jens Fredricson inledde svenskhoppandet med en fin fyrafelsrunda med Lunatic höll det inte.
Lisen Bratt Fredricson måste plåga sig igenom hoppningen. Den skada hon ådragit sig i fallet med Matrix i lördags blev för besvärlig.
– Det gick inte att hoppa en sådan här stor bana med ett så skadad ben, suckade hon efter tolv fel.

Hoppet fanns ändå, första dagens felfria ryttare Henrik von Eckermann på Allerdings och Rolf-Göran Bengtsson på Casall återstod och avståndet upp till konkurrenterna inte omöjligt. Henrik inledde strålande, men sedan återföll Allerdings i gamla synder.
– Vi fick ett nedslag i inhoppet i kombinationen och då spände han sig. Och eftersom maxtiden var så snål fanns det inte tid att klappa hästen och lugna den. Därför blev det fler rivningar, förklarade Henrik.
När Rolf-Göran Bengtsson red in visste han att medaljen var borta. Så, med hans eget mått mätt, red han bara en medelbra runda. Det höll på att kosta honom semifinalplatsen.
– Jag fick ett tidigt nedslag och sedan ett till. Då fick jag skärpa mig och rida på. Jag var lite orolig att jag heller inte skulle ha råd med något tidsfel, sa han.
Nu ordnade det sig ändå, Rolf-Göran, Jens och Henrik (in som siste man) är bland de 35 som får rida den individuella semifinalen i morgon onsdag. Optimal utdelning, alltså, eftersom varje land bara får ha tre ryttare med.
– Det är sådana här gånger man är glad att man börjar om på noll i semifinal, konstaterade Rolf-Göran.
De svenska ryttarna hade svårt att komma över besvikelsen över den bortridna lagmedaljen.
– Det känns tomt, sa Henrik von Eckermann.
– Och det är inte så konstigt att man är besviken. Man vet ju aldrig när och om man kommer till ett OS igen.

Guldstriden stod mellan England och Holland. Efter grundomgången hade båda lagen åtta fel och gjorde upp i en spännande omhoppning. Som så ofta i dessa olympiska spel var engelsmännen bäst. De hade ett smått historiskt lag, för för första gången så långt någon kunde minnas fanns ingen ur klanen Whitaker med. Laget bestod av Nick Skelton (som kommit tillbaka efter att ha brutit nacken) på Big Star, Ben Maher på Tripple X, Scott Brash på Hello Sanctos och Peter Charles på Vindicat.