Panamafödde Rubén Blades har ett välfyllt CV: juristexamen från University of Panama, presidentkandidat i 1994 års val i Panama, senare turismminister i samma lands regering och ett stort antal filmroller (bland annat i svenska Daniel Espinosas senaste film Safe House).

Men mest känd är han som en av världens största musiker inom genrerna salsa och afrokubansk jazz. Albumet Siembra från 1978, som han gjorde tillsammans med Wille Colón, en annan pionjär inom latinamerikansk musik, är världens mest sålda salsaalbum och hans låt Patria (fosterland på spanska) har blivit något av en inofficiell nationalsång i hemlandet.

Blades utmärker sig bland annat genom vänsterpolitiska texter och genom att han plockar in influenser från stilar som fusion och disco i sin musik. Han har också en passion för amerikansk rockmusik som tydligast märks på 1988 års album Nothing But The Truth där han samarbetar med Lou Reed, Sting och Elvis Costello.

Stämningen på Moriska Paviljongen före spelningen liknar närmast stämningen inför en fotbollsmatch. Det ropas och viftas med olika sydamerikanska länders flaggor i luften.

Folk står på stolar och bord med mobilkameror och det är så fullpackat i konsertlokalen att de som vill dansa salsa får hålla till på små ytor längst bak i rummet och jublet som infinner sig när Rubén Blades gör entré vittnar om att det är en hjälte som klivit på scenen.

Med sig har han ett tolvmannaband bestående av blås, rytmsektion, keyboards, bas och gitarr och tillsammans utgör de en enhet som känns så oansträngt samspelta att man nästan glömmer bort hur komplex musiken de spelar är.

En koklocka skär genom ljudbilden i nästan alla låtar och utgör en stabil grund i det oavbrutna rytmiska flytet. Ovanför rytmerna svävar ömsom dramatiska ömsom triggande blås- och sångmelodier tillsammans med hysteriska pianoslingor och lekfulla basgångar. För mig som sällan går på annat än rock- och popkonserter är det just det rytmiska flytet jag hänger upp mig på och på hur självklar symbiosen mellan dans och musik känns när man vaggas liksom i trans av musiken.

Blades rör sig inte mycket på scenen. Iklädd svart hatt och kostymjacka går han fram och tillbaka, plockar ibland plockar han upp två maraccas som bär samma färger som Panamas flagga och spelar med rytmsektionen medan pianot spelar solo.

Men hela tiden utstrålar han en vänskaplig värme mot publiken och när han i låten ”Plastica” utropar namnen på olika sydamerikanska länder viftar flaggorna i luften när publiken svarar tillsammans med kören: ”pesente!”

Konsertens sista nummer är en slagverksurladdning som får det redan överhettade dansgolvet att koka.

Och när Rubén Blades och hans band går fram för att tacka publiken har de spelat i hela tre timmar utan att vare sig bandet eller publiken visat minsta spår av trötthet.