De höga hyreshusen skimrar i hettan genom äldreboendets fönster. Mitt emot i soffan sitter Akseli Koskela. I det lilla köket kokar hustrun Elina kaffe, trots att jag avböjt all förtäring. Men de båda makarna som hunnit upp i åldern, Akseli fyllde nyligen 82, är envisa.
– Klart att vi ska bju på nåt. Du som rest så långt.

Akseli är märkt av värken, medicinerna och sitt dåliga hjärta. Han går med svårighet och har trots värmen en tjock kofta och varma morgontofflor på sig. Om han överhuvudtaget går. Det är sällan han ger sig ut, upplyser Elia med beklagande min.
– Han skäms för sin gåstol, säger hon och skakar på huvudet.*

Jag har längtat efter att få återse Akseli; han som gjort resan från att varit fattig torpare och dödsdömd revolutionär till välbeställd själv-ägande lantbrukare i en fullvärdig nordisk demokrati. Vad har han att säga till de ungdomar som pratar uppror och revolution i dagens Europa?
–Illfänas och ställa till bråk, har mänskan gjort i alla tider. Jag begriper inte vad dom väsnas om i dag. Inte är detsamma som fick mej, Osku, Ylöstalo och dom andra att ta till gevären.

Jag vet bara att på käften fick jag och att jag fick rätta mej efter det. I dödslägret såg jag hur människor förvandlades. Ta Elias Kankanpää. En lealös odugling som hemma i byn vinglade omkring. Full, skitig, genomsvettig satt han i köken och pratade dynga hela dagarna. Men i slaktarnas fångläger var det tack vare honom vi överlevde eftersom han stal och pratade sig till matbitar var han kom åt. Själv avstod han från att äta för att rädda livet på Leppänens Valentin. Fast det hjälpte ju inte.

Det tog lång tid innan du återfick medborgerligt förtroende och rösträtt.
– Ja, det var först på trettiotalet. Men då visste jag inte riktigt vad jag skulle rösta på. Det fick bli socialdemokraterna så länge Janne, min svåger levde. Han blev ju kommunalråd därhemma. På senare år har jag röstat på agrarerna. Korri var agrar och en bra karl. Han hjälpte oss att köpa loss vårt ställe från prästgårdsarrendet. Socialdemokraterna blev ett högfärdigt stor-stadsparti utan känsla för oss som bodde på landsbygden. Det var hemskt och se hur allting las ner därhemma. Först poststationen, sedan skolan och busshållplatsen vid kyrkan. Till sist spikade handelsmannen igen butiksdörren med sjutums spik som nån sorts protest. Jag säger inget om det. Eftersom de yngre flyttade kunde hans affär inte överleva med en kundkrets av gamlingar och byfånar. De sa att när skolan stängde så fick Rautajärvi, läraren, hjärnblödning och fick fraktas till lasarettet med ambulans. Någon kommunist var jag aldrig. Men var skulle vi ta vägen efter upproret om inte till sovjetstaten? Att ryssarna sedan styrdes av Stalins kriminella ligor kunde vi ju inte veta.

Om jag inte läst fel fick du amnesti undan dödsstraffet av Mannerheim. Sedan benådades du av presidenten Ståhlberg. I det läget, när du fick vända hem till Elina och pojkarna som en fri man, hade du då gjort upp med det som drev dig ut i upproret?

Han sätter sig rak i soffan och grimaserar till av värken. De små Koskelaögonen glimmar. Nu känner jag igen den forne röde kompanichefen:
– Göra upp? Med vad då? Skulle jag göra upp med farsgubben Jussis slit med prästakärret som han tog upp under åratals slit och som prostakärringen tvingade honom att lämna ifrån sig? Göra upp med prostens pojk Ilmari, officersglopen som var med och avrättade Aku och Aleksi, mina egna bröder? Det var han som han gav dem nådaskotten i deras huvuden innan dem vräktes ner i massgraven? Egentligen var det jag som skulle avrättats om det funnits någon logik under polstjärnan. Jag visste varför jag gick ut i upproret men det visste inte mina bröder. Har jag gjort upp med någon så är det med Salpakari, prosten. Han var trots allt en fin mänska. Det var han som tröstade Elina när pojkarna dött i kriget. Själv orkade jag bara inte. Det är många gånger jag frågat mig, varför jag? Varför skulle just jag överleva? Den känslan har jag heller inte gjort upp med.

Men du kom dig upp i livet på ett sätt som gammelfarfar Jussi aldrig skulle kunnat tänka sig. Du bytte position i livet. Var det inte så?
– Jo, jag hade ju ansvar för Elina, för Juhani och Kaarina.
Och för dig själv? Var det inte viktigare än snön som föll i fjol?
– Visserligen, ja.
Jag söker mig till lugnare fåror i tidens åker:

Hur har Kaarina och Aulis det nu förtiden?
– Så där. Som du vet var jag aldrig pigg på att hon skulle gifta sig med Aulis. Jag kände ju hela Kivioja-byket och visste vilka smilfinkar och skrytjönsar de alltid varit. Äktenskapet knegade sig fram trots att Aulis höll sig med brännvin och fruntimmer i början. Kaarina var en gås men sedan ställde hon skåpet där det skulle stått redan från början och då blev det andra don på linjen, som Aulis själv brukade säj. Utan både Koskenkorva, Lapinkulta och hopp över skaklar.
Elina som satt sig i soffan ler. Stärkt frågar jag Akseli:
Men hade inte den forne revolutionären som ogillade dotterns äktenskap med tiden skaffat sig en småborgerlig och gammaldags moral som bättre passat den unga flickans ogifta moster?

Nu skrattar Elina högt. Hennes ögon är bruna, varmt bruna. Elinas blick värmer den bistre maken som tycks tina upp han också:
– Jo, så kan det väl ha varit. Förresten är han chef för det stora åkeriet i Lahtis numera, Aulis. Prata och ta sig fram, har han alltid varit duktig på, Latte Kiviojas glop.
När jag går ser Elina till att bli ensam med mig i tamburen.
– Du förstår, Akseli har varit på misshumör några dagar. Juhani, vår yngste, driver ju fortfarande gården hemma i Pentinkulma. Nu har Kylä-Penttis kommit på obestånd och deras ägor skulle säljas. Juhani ville köpa alltihop men fick inte för lantbruksnämnden trots att han är ingift i Kylä-Pentti-släkten. Kommunalgubben Päkkis dottersöner ska ha marken för då blir det en större och mera bärkraftig enhet. Det har inte Akseli kunnat svälja.
Det är skuggigt och skönt när jag sätter mig i parken utanför äldreboendet. Här finns en lekpark. Några småbarn stojar bland gungor och sandlådor under lönnarna. Deras mammor sitter och solar sig i sina kortkorta klänningar, nogsamt följande tidens mode.
Finlands sommar är vacker men kort.