Bandnamnet The Hittills är mångbottnat. Det är en parafras på The Beatles, det innehåller ordet "hit", som kan tolkas både som "populär låt" eller som synonym till "beat" och självklart finns det svenska ordets betydelse där också. Hittills. Något som har börjat i dåtid, och som ännu inte har nått vägs ände. Något ännu pågående.

Som den passion för musik, och i synnerhet 1960-talets musik, som Nils-Åke Runeson ligger inne med. För Nils-Åke Runeson, som är gitarrist, sångare och den enda som varit med sedan den stapplande starten för The Hittills 1982, så är kärleken för musik och musicerande såväl mångbottnat som ännu pågående.
Och det finns många som honom. Vare sig man utövar musik själv, eller bara inte kan slita sig från vissa låtar, eller helt enkelt växte upp med en speciell sorts musikaliska uttryck, så finns den där. Den pågående förälskelsen.

Och att det finns folk som tar till sig det som The Hittills gör råder det inga tvivel om. Första gången som Nils-Åke Runeson och The Hittills märkte av det ordentligt var under avslutningskonserten på Festivaldax 1999.
– Vi hade väl mest spelat på olika lokala tillställningar, som pausmusik enstaka gånger och sådant innan. Men när det var avslutning för Festivaldax på Stortorget i Hässleholm så märkte vi plötsligt att det var folk över hela torget och fram till kravallstaketen framför scenen. Det var ju en oerhört stor grej för oss, berättar Nils-Åke Runeson. Det var då det vände på något sätt.
– Och det är ju något man måste vara ödmjuk inför. Vi känner oss oerhört lyckligt lottade för att folk kommer för vår skull, att de kommer dit för att höra våra tolkningar av den här musiken.
– Men jag tror det märks att vi utövar något med hjärta. Det brukar märkas tydligt när man älskar något i grunden.