Med tårarna sprutande och fullständigt förkrossad försvann hon efter finalen, in i utrymmena under den stora simarenan.
– Behöver jag säga något. Ni ser ju på mig vad jag tycker om det här, hann hon säga.
– Jag slog näven i kaklet så jag trodde det gick sönder. Det hjälpte inte.
Mer orkade hon inte säga innan hon försvann till sin tränare Carl Jenner.
Där nere förblev hon, blev tröstad med lite terapi och kallades sedan in för att lämna dopningsprov.
Det var meningen att Sarah skulle bli den tredje kvinnliga simmaren i den svenska OS-historien att ta medalj, och därmed skriva sitt namn bredvid Jane Cederqvist (silver i Rom) och Therese Alshammar (silver i Sydney).
Men det blev alltså inget. Fler chanser återstår dock, Sarah har flera grenar kvar, inte minst i frisimmet. Där kan hon på nytt bli det stora svenskhoppet när nu Therese Alshammar har problem med sin axelnerv.
Medan Sarah grät kunde amerikanskan Dana Vollmer jubla. Hon var favorit efter sin fina semifinal och hon gjorde inga misstag. Hon slog Sarahs gamla rekord från 2009 i Rom på 56,06 när hon gick under 56-sekundersgränsen och gjorde 55,98.
– Det tog lite tid efter målgången innan jag förstod hur bra min tid var. Jag tittade upp på resultatlistan och förstod ingenting först, sa Vollmer.
– Normalt är jag väldigt nervös inför finaler men den här gången var jag lugn. Jag ville vinna första 50 meter och det gjorde jag. Sedan var det bara att släppa loss och simma hemåt.