Ruba får frågan om inte var rädd. "Det var för många småbarn som var med om det här. Vi var rädda att något skulle hända dem, för oss själva var vi inte rädda", säger hon och låter som en vuxen, 11 år gammal. Ruba är bara ett av alla tusentals barn som tvingats fly

Det är journalisten Johan-Mathias Sommarström som träffat Ruba och reportaget når mig via radions Ekosändning. Efter att ha hört inslaget på radion blir jag därför besviken när jag får höra nyheten om att Sverige agerat bromskloss i EU:s diskussioner om att införa sanktioner mot Syrien. Det är klart att vi måste göra allt vad vi kan för att påverka situationen för människor som plågas av al-Assad regimen. När FN hamnat i total låsning på grund av Kinas och Rysslands nej till ingripande är det bra om åtminstone EU försöker påverka. Att det då är Sverige som bromsar åtgärden förvånar.
Enligt uppgifter är det framför allt sanktioner mot syriska telekomföretag som Sverige uppges ha motsatt sig. Med tanke på vårt lands framstående företag på detta område blir den första tankereaktionen därför smått konspiratorisk. Det låter också sant och riktigt när kritiska röster menar att Syriens regim kan använda telekommunikationen för att övervaka befolkningen.

Gör något då, tänker jag där jag sitter med 11 åriga Rubas ord färskt för mitt minne. I samma stund får jag höra utrikesminister Carl Bildt ge sin syn på frågan. Bildt menar att det är viktigare att det syriska folket kan kommunicera med varandra. "75 procent av alla människor i Syrien har mobiltelefon och de rapporter vi får är att mobiltelefonin är oerhört använd. Det är familjer som undrar var deras anhöriga är, hur de mår. Jag tror inte någon har intresse av att släcka ner telefonsystemet", säger han.
Bildt kan många gånger framstå som stel och lite kall. Bortser man från det strama är det ändå så att han har vigt större delen av sitt politiska liv till att försöka bidra till konfliktlösning. Hans pragmatiska inställning i frågan kan mycket väl vara den rätta i detta läge när vi känslosamma "amatörsfredsmäklare" riskerar att välja en åtgärd som stjälper mer än hjälper. För när det gäller mobiltelefoner och vårt beroende av dem inser vi egentligen hur viktigt det är att de kan fungera. Ofta när jag själv drabbas av en liten vardagskris infinner sig snabbt behovet av att ringa och ta hjälp eller bara för att informera en familjemedlem eller en vän. Detta gör att jag inser att behovet av att kunna ringa är ofantligt mycket större i krig; så stort att man tar risken att bli avlyssnad.

Så när vi vill att Sverige ska agera måste vi alltid fråga oss varför? Är det främst för att minska människors lidande eller handlar det kanske till viss del om att hålla sitt eget samvete rent. Kanske handlar det till viss del om att bevara vår svenska självbild om att vi står upp för det goda och vill stå på barrikaden för det som ses som ett humant agerande. Vi ska agera, men det gäller att ha insikt om syfte och konsekvens.