Idrott har aldrig varit något stort intresse, varken att utöva eller titta på. Möjligen att intresset för att titta på tv när våra svenska elitidrottare försvarar vår flagga eller gör en bra prestation, är lite större än det egna intresset för att utöva. Men även där är intresset ganska skralt, och framförallt oberäkneligt.
Jag har alltid varit en innesittare och bokläsare, tvärt emot min bror som redan som lite spelade både tennis och fotboll med stort intresse. Därför var nog pappas glädje extra stor när jag vann en orienteringstävling i skolan.

Jag provade under skolåren förvisso på både badminton, basket och volleyboll, för sakens skull, men något större sug fanns aldrig. Men när jag så faktiskt vann, eller åtminstone kom bland de första, i ett skolmästerskap i orientering trodde nog åtminstone min far att jag hade hittat en vettigt sysselsättning.
Att jag vann var tack vare att jag läste kartan ordentligt och letade upp rätt kontroll på Galgberget, istället för att som mina fysiskt snabbare men mentalt latare skolkamrater välja den som var närmast synlig. Och det kändes väldigt bra. Men när distriktsmästerskapet sedan gick i strandskogarna vid havet, virrade jag bort mig helt bland alla stigar och visste till slut inte var jag var på kartan. Och det var nog där min korta karriär som orienterare slutade.
Jag vet att pappa köpte trimpaket, och försökte locka ut mig i skogen igen, och vi var till och med inne på orienteringsklubbens lokal en medlemskväll, men nej. Bara för att jag inte hade några problem att läsa en karta så fanns, kanske tyvärr, ändå inte tillräckligt stort intresse för sporten
Om det sedan berodde på att jag helt enkelt är rädd för skogen och alla små och stora kryp man kan springa på där, eller om jag kanske är rädd för att gå vilse, eller om det helt enkelt var för att jag inte är någon sportig typ, låter jag vara osagt. Men jag kan tänka mig att det är en kombination av alla.