När man bygger organisationer och företag brukar den gängse tesen vara "rätt man på rätt plats". Det ska fyllas boxar i organigram med personer och personlighetstyper som är nästan exakt förutsägbara. Man ska leverera vissa saker och får i utbyte lön för mödan. Lyckas cheferna är organisationen eller företaget en förutsägbar maskin som levererar det den ska, ett slags ingenjörskonst i organiserandets tjänst.
Jag vet inte om jag håller med om att det är så bra. Sådana "exakta" organisationer tenderar att bli tråkiga och berövade all kreativitet och jag är övertygad om att den totala produktiviteten inte kommer att vara på topp. Kanske ska man ibland ha "fel man på rätt plats" för att undvika att företag och organisationer blir trista byråkratier?

För att människan ska vara på sitt mest kreativa och uppfinningsrika humör behöver det skava lite. Det innebär inte att det ska vara jobbigt på jobbet men det innebär att en organisation där det är okej att vara olik och ifrågasätta är betydligt bättre än alternativet. Även här gäller alltså att mångfald är bättre än enfald.

Jag minns att det gamla SAF hade en sådan medarbetare anställd: Anders Röttorp. I dag är han vinskribent, men för mig kommer han alltid vara den där härliga underfundiga personen på kontoret som tänkte på tvärs med allt och alla.
Anders var rörlig som bara den i huvudet och hann sällan med att få ner allt han kom på i mejl och på papper. Istället för att se sin begränsning i att inte hinna få ner allt så gick Anders glatt vidare till nästa tankenöt. Det var alltid fascinerande att prata med honom, eftersom inte heller munnen hann riktigt med. Kanske vart tredje led i argumentationskedjan kom aldrig att bli uttalat och då fick man gissa sig till hur det var tänkt att vara.
Jag uppfattade Anders som en oerhörd tillgång: inte för den exakta produktionen utan för nytänkandet och kreativiteten på kontoret. Men det var inte bara de nya tankarna som var viktiga utan också förmågan att ge sig på de gamla. Med glatt humör kunde Anders såga sönder de flesta argument och förslag som kom från chefer i de högre stratosfärerna, inte för att vara elak utan för att han såg det som sin uppgift att hjälpa till.
En sådan medarbetare är förmodligen bland det värsta en chef kan tänka sig. Det är väl sällan kreativa, nyfikna och orädda medarbetare som tänker på tvärs med den egna organisationen blir särskilt uppskattade av chefer som vill ha lugn och ro och hög produktionshastighet på det som är bestämt ska göras.
Inte sällan får dessa personer ryktet om sig att vara lite excentriska. I värsta fall uppfattas de som interna bråkmakare. Kanske var det därför Anders erbjöds att lämna jobbet i förtid när SAF gick ihop med Industriförbundet för att bilda Svenskt Näringsliv.

Oavsett skälet tappade den nya organisationen en viktig medarbetare och en viktig pusselbit. Det är värt att tänka på, såväl när företag och organisationer ska rekrytera nya medarbetare som när det handlar om att bygga lag som ska lyckas med sina uppgifter. Det behövs helt enkelt lite fler skavande påtvärs-tänkare där ute!