Det är förmodligen ett tidens tecken att politiken har tagit sig in på kultursidorna. Eurokrisen, den arabiska våren och en arbetarrörelse i kris sätter sina spår. Politiserat var det också på 60- och 70-talen, men efter att vänstervinden mojnat har kulturredaktionerna mer ägnat sig åt den "rena" kulturen. Men vänsterns hegemoni har ändå varit påtaglig och i valet av krönikörer på de stora tidningarnas kultursidor har vänsterperspektivet varit det dominerande. Nästan räknats som självklart.

Ända tills författaren och krönikören Bengt Ohlsson – Augustprisad 2004 för romanen "Gregorius" – tog bladet från munnen och i en enormt uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter i vintras ställde den oförsynta frågan: Måste kulturen vara vänster?
Utgångspunkten var när kulturvänstern på Söders höjder angrep den styrande folkvalda majoriteten i Stockholms stad för förslaget till ombyggnad av trafikplatsen Slussen. Det fanns bara en sanning som var tillåten, tyckte Ohlsson, och vägrade skriva på ett kändisspäckat upprop mot ombyggnadsplanerna. Kanske var demokratiskt fattade beslut också värda en viss respekt?

Bengt Ohlssons artikel väckte starka reaktioner och hela den angripna kulturvänstern gick till motattack. På Aftonbladets kryptokommunistiska kultursida jämfördes Ohlsson med Anders Behring Breivik. Han skälldes för kulturföraktare och för att inte ha förstått att kapitalismen också styr det svenska kulturlivet.

Debatten har fortsatt hela våren, men efter ett uppföljande inlägg har Ohlsson valt att vara tyst. Men i det senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo berättar han i en lång intervju om sina reaktioner och erfarenheter av att på det här sättet svära i kyrkan.
Att kritisera kulturvänstern var som att gripa tag i ett elstängsel, konstaterar han. Men precis som man överlever den stöten, så har han själv tagit uppståndelsen med ro och gjort sina iakttagelser. Exempelvis den att svensk kulturdebatt i hög grad domineras av proffstyckare, som har ordet "debatt" tryckt på visitkortet, och som kastar sig i närmaste morgonsoffa i snart sagt alla frågor. De tycker om det mesta, de syns och hörs. Men vad har de att säga? Inte sällan vevar de samma åsikter i decennier, helt oberoende av vad som händer i samhället och ute i världen.

Bengt Ohlsson säger att han själv har en obetvinglig lust att sticka hål på hyckleri och etablerade uppfattningar. Exempelvis alla vänsterdebattörer och kulturutövare som säger att det är häftigt att betala skatt, men som privat vidtar alla tänkbara åtgärder för att slippa undan.
– Jag är urless på att sparka uppåt, säger han. Jag vill sparka på alla som förtjänar en spark.
– Många kulturarbetare påminner om tjugoplussare som bott hemma lite för länge. Pengarna ska bara finnas där.
Bengt Ohlsson är värd respekt för sin eftertänksamma och reflekterande debattstil. Ack, så sällsynt på kultursidorna, men uppfriskande som kallt klart källvatten när den någon gång uppträder. Vedertagna sanningar mår alltid bra av att sättas ifråga.