I går utnämnde regeringen sörmlänningen Liselotte Hagberg till landshövding i Södermanland. Nyligen fick skåningen Margareta Pålsson samma uppdrag i Skåne län. Det är bägge utnämningar som är principiellt tveksamma.
Liselott Hagberg och Margareta Pålsson, den ena folkpartist och den andra moderat, är säkert utmärkta personer. Bägge har gedigna politiska meriter både från sina hemlän och riksdagen, vilket kvalificerar dem för landshövdingeuppdrag..
Problemet med utnämningspolitiken är att de blir landshövdingar i sina hemlän, där de tidigare har varit verksamma som politiska makthavare.
Förr var det vanligt att de som utnämndes till landshövdingar placerades i län där de inte hade någon tidigare förankring. Det var mer eller mindre princip även om regeringar inte höll på den konsekvent.
Från 70-talet och framåt har det snarast varit motsatt princip som gällt. Regeringarna har haft en klar tendens att belöna personer med att utse dem till landshövdingar i deras hemlän. Det är särskilt olyckligt i de fall där de tidigare också har varit politiskt verksamma lokalt.
Landshövdingen är statens högsta ämbetsman i länen. Det är statens intressen som skall företrädas i symbios med länets bästa. Men en politiker med långt förflutet i hembygden låses lätt fast i gamla lojaliteter och i förutfattade meningar som han heller hon redan tidigare har drivit, ibland i konflikt med statsmakten.
Det gör att landshövdingar med lokalt förflutet får svårt att agera med den oväld som ligger i uppdraget.
Det är givet att en moderat, socialdemokrat, folkpartist eller vad nu en landshövding tillhör för parti, inte gärna hamnar i konflikt med sina gamla partivänner. Låt därför de senaste landshövdingeutnämningarna bli de sista där politiker placeras i sina hemlän.

Missa inte vår kompletta tv-guide!