Privat är de goda grannar, ett långt stenkast från varandra som de bor. I London-OS kan de, om det lottningsmässigt vill sig, bli bistra fiender och coacha var sin spelare.
Till OS i London åker Sverige med tre ordinarie spelare och en reserv: Jörgen Persson, Per Gerell, Jens Lundquist och Kristian Karlsson. De leds av förbundskaptenen Ulf "Tickan" Carlsson och sportchefen för svensk bordtennis, sydvästskåningen Anders Johansson.
I samma OS tar en annan sydvästskånsk profil, Linus Mernsten, plats på coachningsstolen, men inte i Sveriges tjänst utan istället i rollen som förbundskapten för Spanien och deras två herr- och tre damspelare i London.

Linus och Anders känner varandra sedan länge. Deras gemensamma nämnare är rätt många.
– Vi tänker lika och fungerar bra tillsammans, hävdar Linus.
– Anders var gympalärare för min bror...
Anders lägger till:
– Både jag och Linus tror att det finns gigantiskt mycket som är möjligt att göra.
Hela världen är deras arbetsfält. Båda far land och rike runt. Därmed är det ytterst sällan, hur nära varandra de trots allt bor, som de träffas hemmavid.
– Logistiken. Vi har olika rytm, konstaterar Anders.

Han berättar att han i sin sportchefsroll i svensk bordtennis haft 100 resdagar bara detta 2012.
Linus Mernsten, Spaniens förbundskapten, räknar fram att han haft ännu fler, lite drygt 120.
Trots att de två är i någorlunda lika ålder och att båda börjat lira pingis på sydvästskånsk mark i Bjärreds BTK respektive Lomma BTK, så har de aldrig stött på varandra som motståndare vid bordet.
– Anders blev skadad och slutade innan jag hann slå honom, säger Linus med ett lätt skratt.
Vägen till att bli sina respektive länders högsta tränarhöns har skilt sig åt.
För Linus är Spanien hans fjärde land som förbundstränare. Förutom ett mångårigt engagemang som ansvarig för det svenska ungdoms- och kadettlandslaget, så har han också varit förbundskapten för herrlandslagen i både England och Luxemburg. Stor del i ledargrunden lade han dock i Eslövs AI.

– Där var jag tränare i sju år. Vi gick från division 2 till elitserien. Två av dessa år satt jag dessutom som ordförande, upplyser Linus.
På klubbnivå i Sverige har han också tränat Linné i Göteborg samt i Helsingborg hos BTK Rekord, där han alltjämt verkar.
– Jag har tre träningspass i veckan i Rekord, berättar Linus.
För Linus Mernsten blir London hans första OS på plats.
– Jag har kvalat in spelare till två andra olympiader, men inte fått leda dem i OS, konstaterar han.
OS-erfarenhet har däremot Anders Johansson. Han var med i både Aten 2004 och Peking 2008 i rollen som Jordaniens förbundskapten. Här ledde han en enda spelare, Zeina Shaban.
– I Aten blev det två matcher, i Peking bara en, berättar Anders.

För nära nog exakt ett år sedan gifte sig Zeina Shaban med prins Rashid. Anders var inbjuden och på plats på bröllopet i Jordanien. Prinsessan Zeina Shaban spelar inte bordtennis längre, men vänskapen med den kungliga familjen och Anders består.
Erfarenheten av att ha varit med om två olika OS ser Anders Johansson som en stor fördel inför sommarens äventyr i London.

– Ja, en jättestor fördel. OS är som en vanlig tävling till bara 60-70 procent. Resten handlar om procedurer och regler. Allting måste vara på minuten. Inget får vara fel i utrustningen. I ett OS träffar man människor man annars bara sett på tv. Det är mer än lite speciellt. Det gäller att klara av att hålla fokus.
Till skillnad från Linus och Spanien, så har Anders Johansson i London ett lag med i spelen.
– En fantastisk fördel att ha med ett lag. Vi blev ju sexa på senaste VM. Laget är det viktigaste. Singeln är ren bonus, hävdar Anders.
På sin nya sportchefstjänst har Anders Johansson nu jobbat i cirka ett år. Han har hunnit bli varm i kläderna och skaffat sig en bra bild av svensk pingis, men erkänner ärligt, ett OS-år som han kastats in på direkten, att han inte hunnit gå igenom alla segment. Hem till Sverige flyttade han efter att ha varit klubbtränare i Tyskland i tio år.

– Under dessa år såg jag bara de svenska spelarna utifrån och följde dem rent resultatbaserat samt genom information från kolleger. Jag måste säga att jag är positivt överraskad över kvaliteten på Sveriges spelare.
Samtidigt förvånas han över att Sverige under de senaste åren inte lyckats få fram en enda spelare som på allvar etablerat sig i världstoppen.
– Uppenbarligen har vi inte klarat av att få spelare att gå från talang till färdig produkt.
Sportchef Johansson tror sig veta varför det är som det är:

– Jag tror det fattas lite kunskap på för många håll. Målsättningarna är för lågt satta. Prio ett blir att höja målen och sätta tuffare krav. Jag är övertygad om att vi i Sverige har hur många spelare som helst som kunnat ta stora kliv på världsrankingen om de bara bestämt sig för att satsa mot det målet.
Den uppfattningen delar Anders med vännen Linus Mernsten. Båda ser möjligheterna, inte hindren.
– Vi tror verkligen att det går att göra mycket. Vi ser gigantiska möjligheter i nästan allt.