Sträck ut en hand

I en objektiv mening vet vi att samtliga dessa regeringar misslyckats grovt på ett antal områden. Det gäller bland annat bostadsbyggandet, integrationspolitiken, jobbpolitiken, skolan och välfärdssystemet. Situationen har långsiktigt försämrats, inte förbättrats oavsett om statsministern hetat Fredrik Reinfeldt eller Göran Persson.
Tiden borde vara inne för mer ödmjukhet i svensk politik. Men gårdagens partiledardebatt, som i och för sig var rätt underhållande, präglades av historielöshet. Såväl regeringens partiledare som oppositionens försöker få väljarna att tro att de sitter inne med lösningarna på svåra samhällsproblem trots att den enda rimliga slutsatsen är att bägge sidor kört fast på viktiga politikområden.
Eftersom Stefan Löfven inte sitter i riksdagen var det Mikael Damberg som fick föra S talan. Det gjorde han bra, han är en tydlig talare. Bortsett från några vänsterretoriska slängar som nog mest är för internt bruk, så är det markant att den nya S-ledningen vrider politiken åt höger, inte minst i omfamningarna av näringslivet. Eftersom politiken kört fast på ett antal centrala områden borde regeringen våga att sträcka ut en samarbetshand till Socialdemokraterna. Statsministern köpte rakt av i går S-förslaget om sommarskola för skolelever som halkat efter. Fortsätt på den vägen. Alliansen behöver inte tappa ansiktet om den kompromissar om ett innovationsråd för näringslivet. Kasta dessutom gärna in krogmomsen i förhandlingspotten. Att visa förhandlingsvilja är att visa styrka. Väljarna skulle sannolikt välkomna om politikerna tar sig upp ur sina djupa skyttegravar och börjar seriöst pröva varandras förslag. Det gäller bägge sidor. Men eftersom alliansregeringen i nuläget är maktbärande är det den som först borde våga bryta politikens destruktiva konfliktmönster.