Visst finns Don Draper

Scocca menade att problemet var att Mad Men-referenserna var meningslösa, eftersom de beskrev ett fiktivt tillstånd utan verklighetsförankring. Han beklagade sig över att det var som om Mad Men-anhängare trodde att karaktären Don Draper fanns på riktigt.
Personligen är jag ett stort Mad Men-fan. Men det har egentligen inte med saken att göra. Oavsett om man är intresserad av serien har Mad Men blivit en effektiv metafor: ett slags "liknelsedestillat" för en tid och ett hierarkiskt samhälle vars inflytande ännu inte upphört.

Dessutom har Scocca faktamässigt fel. Ett antal vederhäftiga personer har vittnat om hur deras sextiotal inte bara hade drag av Mad Men, utan hur det snarare var värre i verkligheten än i TV-seriens whiskypimplande, misogyna och auktoritära samhälle, helt styrt av vita män.

Nyhetsmagasinet Newsweek gjorde ett briljant Mad Men-nummer i år, där de återskapade tidskriftens utseende från sextiotalet och lät den kända Washingtonkorrespondenten Eleanor Clift berätta om hur hon likt seriens kvinnliga huvudperson Peggy, börjat som sekreterare och sedan arbetat sig upp till toppen av pyramiden genom att navigera runt sextrakasserier, alkoholmissbrukande manliga chefer och urgamla hemliga strukturer. Det är inget konstruerat med Clifts jämförelse mellan sig själv och flickorna i Mad Men: snarare målar hon en bild av ett yrkesliv som är ännu mer, med moderna ögon sett, skruvat än det vi ser på TV.
I Washington Post skrev en kvinnlig forskare om hur hon chockats när hon intervjuade kvinnor som arbetat som sekreterare på sextiotalet och inte klarade av att se serien eftersom de tyckte det var för likt deras eget yrkesliv och blev illa berörda. Alla var de överens om att verkligheten var mer extrem.
Det kommer alltid att finnas de som ondgör sig över användandet av popkulturella referenser. Men med undantag för musik är det starkaste kittet som håller oss samman. Att skriva att något påminner om Mad Men i ett internationellt nyhetsmagasin är ypperligt effektivt: det är inte som att säga att något är som Vita huset under Kennedyeran, som de flesta numera endast har en vag bild av. Istället får läsaren en färdigförpackad referensbuffé, med könsroller, klassamhälle, självförbrännande arbetsliv i en växande marknadsekonomi och brytpunkten mellan konservativt och modernt. För att använda en mannan metafor som Scocca säkert skulle ogilla så gjorde han självmål med sin Mad Men-text. Med den visade han brist på insikt om hur vår samtid berättar historier, förmedlar information och vad som ger genklang hos läsarna. Att förneka sig själv ett så effektivt verktyg som att säga att någon är som Don Draper eller att något påminner om Mad Men är att göra sig själv till en sämre kommentator och berättare. Att förstå Draperkaraktärens betydelse är att förstå något om vår tid och de problem vi brottas med. Att inte göra det visar om inte annat på berättarteknisk tondövhet.