Det finns ett träffande engelska uttryck: "too big to fail". Med det avses att banker griper in i samhället och ekonomin på så många olika sätt att de inte kan tillåtas att gå under. De är för stora för att få gå i konkurs. Förmedlingen av pengar i samhället kan inte upphöra inte heller rollen att bevara värden dvs. spararnas pengar.

Nu är det kris i fler branscher, till exempel i rederierna, och bankerna riskerar därmed förluster. Det bidrar till att bankerna höjer marginalerna på lån till radhus i Helsingborg, villor i Landskrona och bostadsrätter i Malmö.
Men varför är det rimligt?
De stora bankerna säger att de är universalbanker, det betyder att de både lånar ut till stora företag och tar stora risker, och till små villaägare med små risker. De ger ut kreditkort och sköter aktieaffärer och fonder. Banker gör alltså allt, men är det verkligen bra?
USA hade tidigare en lagstiftning där de skiljde på investmentbanker och vanliga banker. Att USA tog bort muren mellan dessa bidrog till att finanskrisen utlöstes sägs det. De banker som har hand om allmänhetens pengar och står för förmedling av betalningar måste staten garantera, men inte investmentbanker som sysslar med de stora företagens affärer.

Det är dags att fundera över om inte bankerna behöver delas upp så att staten bara garanterar medborgarnas pengar, inte bankernas utlåning till storföretagen.
Om det finns en garanti för bankerna från staten kommer de att ta för stora risker.
Om bankerna inte har en statlig garanti måste de ha större reserver vilket kostar pengar och det får de stora låntagarna och aktieägarna betala. Så ska det vara i en marknadsekonomi.
Dessutom är de svenska bankerna för stora för Sverige.
De svenska bankerna tillgångar i förhållande till BNP är 400 procent. De är alltså fyra gånger så stora som hela den svenska ekonomin. Det gör Sverige efter Schweiz och Storbritannien till en nation med mycket stark exponering mot finansiella risker. Bara 51 procent av de svenska storbankernas utlåning är riktad till Sverige.

Det är den svenska staten, alltså du och jag, som står för de risker som finns i andra länder.
Finansminister Anders Borg har sagt att ett motiv för att inte föra en expansiv finanspolitik under den senaste krisen var de risker staten hade genom bankernas exponering mot Baltikum. Det betyder att arbetslösheten i Sverige måste vara hög för att vi ska garantera bankernas utlåning i andra länder.
Men varför ska den svenska staten begränsas i sin handlingsfrihet för att svenska banker förser ester, letter, norrmän och finnar med riskabla lån? Det naturliga är väl att garantera att ungdomar får jobb i kommunerna i stället för att värna om bankernas lån till norska rederier.