Regeringen insåg på ett tidigt stadium att det var oklokt att riskera att hamna som ägare av Saab. Även om det i buskpropagandan mot Maud Olofsson även framfördes sådana krav, så inser de flesta att regeringen knappast är bättre ägnad åt att driva en bilfabrik än några privata intressenter. Staten skall ägna sig åt sina kärnuppgifter.
Men visst gjorde regeringen insatser för att rädda Saab. Den viktigaste var när statliga Riksgälden gick i borgen för att Saab skulle kunna låna 2.2 miljarder kronor av EIB, Europeiska investeringsbanken. Som pant- säkerhet – fick statliga Riksgälden aktier i Saab Parts, Saabs reservdelsbolag. Förra veckan fick vi veta att Riksgälden behåller och fortsätter driva bolaget för att det inte finns någon köpare som är beredd att i dagsläget betala så mycket som 2,2 miljarder för bolaget.
Det är inte en helt lyckad lösning, men den i praktiken enda möjliga om staten inte skall skänka bort Saab Parts till ett alltför lågt värde. I värsta fall blir det ändå en förlustaffär eftersom inga nya Saab-bilar tillverkas och reservdelsefterfrågan på sikt upphör. Men det visar samtidigt att talet om regeringens passivitet var en myt.