Den välinövade ängsligheten leder till en överdriven vilja att vara till lags, att inte sticka ut, att inte gå utanför de snäva ramarna. Konformism istället för åsiktspluralism, ovidkommande etikettering av motparten istället för ett genuint intresse för att världen faktiskt också kan betraktas utifrån ett annat perspektiv.
Under den gångna tiden har jag påmints om dessa förhållningsregler, ständigt närvarande genom sin frånvaro, vid ett flertal tillfällen. Att Fredrik Reinfeldts famösa uttalande om den låga arbetslösheten bland "etniska svenskar mitt i livet" skulle få genomslag i debatten var nog få överraskade över. Inte heller verkar särskilt många förvånas över vad som skedde sen; debatten kom att handla om debatten, om huruvida det är rätt att tala om etniska svenskar, om vem som egentligen definieras som etniskt svensk.
Så där brukar det bli i Sverige. Istället för att angripa problemet angrips angriparen. Istället för att identifiera lösningar på uppenbara problem görs desperata försök att identifiera identifierares "riktiga" agenda.
Skillnaderna mellan svenskfödda och utrikesfödda när det gäller sysselsättning är skrämmande. År 2008 var skillnaden i sysselsättning mellan inrikes- och utrikesfödda i Malmö 32 procentenheter. Bara Landskrona har en högre siffra än Malmö. Ser man till hur många i den arbetsföra befolkningen som varken arbetar eller studerar hamnar Malmö sämst; var fjärde Malmöbo faller in i kategorin. Bland de som varken arbetar eller studerar döljer sig dessutom ett stort mörkertal som saknar någon registrerad inkomst över huvud taget. År 1990 uppgick de som saknade registrerad inkomst till 1,7 procent, år 2008 till 6,5 procent.
För en tid sedan släppte Timbro den uppmärksammande rapporten "Varför är det så svårt för utrikesfödda att få jobb i Sverige?". Den som följt de senaste decenniernas politik på området förvånas föga över den problembild som rapporten lyfter, desto mer förvånad blir man över hur svårt det tycks vara att förhålla sig till framlagd fakta istället för att ödsla tid på att utkräva svar som syftar till att garantera att man inte menar det man inte säger.
Min sista påminnelse om hur nära vägs ände vi kommit levererades häromdagen vid en konferens om utlandsföddas entreprenörskap. Sällan haglar fördomarna så fritt som vid tillställningar konstruerade kring epitet som ovan. Som om kvinnors, invandrades eller vänsterhäntas entreprenörskap på något vis skiljer sig från andras.
Helt oavsett, vid seminariet ifråga talade Blatteförmedlingens VD sig varm om Loreens schlagervinst och andemeningen i hans budskap gick inte att ta miste på; Loreen vann för att hon förstår vad Europa gillar för musik, för att hon är invandrare. Loreen är född i Stockholm, men det spelar ingen roll, viktigare är att åhörarna oavsett sanningshalten i påståendet instämmande log och skrattade. Ängslig gemenskap är bättre än ingen gemenskap alls, samtidigt som debatten om debatten påminner som ursprungsdebattens extraordinära relevans.

Alice Teodorescu,
journalist och samhällsdebattör