En fungerande rättsstat förutsätter att polisen efter verkställd utredning i något slags rimlig utsträckning kan få en gärningsman dömd för ett brott som har begåtts. I Sverige klaras bara 17 procent av brotten upp enligt färsk statistik. Under inledningen av året ligger uppklarningsprocenten på den lägsta nivån på åtta år. Polisen lider knappast brist på personalresurser. Under senare år har antalet poliser ökat med 3000 till sammanlagt 20.000. Inget annat verksamhetsområde i den offentliga sektorn har fått en lika kraftig personalökning.
Siffrorna över uppklarade brott är "skräp" kommenterade justitieminister Beatrice Ask. För henne och regeringen är det ett närmast katastrofalt misslyckande eftersom frågor om lag och ordning varit högt prioriterade av alliansregeringen.
Från polishåll hävdas att en förklaring är att poliser i dag tvingas lägga ner alltmer tid på administration. Om det verkligen förhåller sig på det viset så måste slutsatsen bli att den centrala ledningen brister i kompetens. När regering och riksdag anslagit pengar till 3000 fler poliser har inte syftet varit att de skall sitta och knappa på datorer och fylla i blanketter.
Ännu en gång måste ställas frågan om inte polisen är felorganiserad. Även om det högst upp i hierarkin finns en politiskt ansvarig justitieminister har denne små möjligheter att styra vad som sker på fältet i landets samtliga polisdistrikt. Det borde finnas ett tydligt lokalt politiskt ansvar för hur polisverksamheten fungerar ute i kommunerna. Decentralisera den vanliga ordningspolisen och gör den till ett kommunalt eller regionalt åtagande och med en politisk styrelse som inför väljarna får ta ansvar för hur väl verksamheten fungerar eller inte fungerar. Då skulle frågor om polisen effektivitet i varje val bli en av de frågor som kan avgöra valutgången och tvinga politikerna till större engagemang i frågor om lag och ordning.
@Byline ny:Lars J Eriksson