Diskussionen om skolavslutning i kyrkan eller ej är åter på agendan. Den svenska skolan ska vara religiöst obunden och därmed uppstår det på en del håll en viss turbulens när det är dags för skolårets sista dag och frågan om var man ska vara. Denna årliga sommardebatt är snart en ny tradition.
På sätt och vis kan jag förstå frustrationen hos de präster som säger att deras kyrkor inte är öppna för skolavslutningar om de samtidigt inte får prata om sin religion. Det kan inte vara lätt att verka i ett land som blir mer och mer sekulariserat.
Men just detta gör också att jag frågar mig om kyrkan verkligen har råd att säga nej till de få tillfällen de har chans att fylla sina byggnader med besökare, inte minst unga besökare. Även om prästerna vid dessa tillfällen ska undvika det som kan tolkas som spridning av religion, så har de stora möjligheter att tala om sådant som är viktigt för kyrkan. Det går trots allt att berätta om kärlek och att ta hand om varandra utan att nämna gud och Jesus.
Kyrkans fyra uppgifter är gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Ett anförande utifrån ovanstående utgångspunkt bör passa in som "undervisning".
Jag kan inte låta bli att fundera på hur Jesus hade agerat om han ställts inför samma problem som kyrkan gör i dag. Så som jag ändå tolkat berättelserna om Jesus, hans kreativitet och hans vilja att stå upp för det goda tänker jag mig att han hade sagt: "Okej, jag nämner inte pappa i dag och jag säger inte följ mig. Just i dag nöjer jag mig med att sprida glädje och hopp".
@Byli.8.init:Dag Gustavsson