Parallellt med rättegången mot serieskytten Peter Mangs i Malmö segar sig processen mot massmördaren Anders Behring Breivik fram i tingsrätten i Oslo. Medietrycket har i bägge fallen falnat en del liksom allmänhetens intresse. Vi människor har ju avtrubbning och distansering att ta till som medel för att kunna leva med outhärdliga insikter och erfarenheter.
Metodiskt och systematiskt har rättegången mot Breivik betat av de fasansfulla händelserna i Oslo den 22 juli förra året. Men under den gångna veckan lämnade man själva dramat och övergick till bedömningen av Breiviks psykiska status och hans politiska hemvist. Intressanta och klargörande synpunkter redovisades av experter på området. Jag menar då inte medicinare och psykologer utan historiker och samhällsvetare.
Redan dagarna efter dådet i Oslo skrev jag själv en krönika och varnade för att utmåla Breivik som en psykiskt sjuk galning. Bara för att vi betraktar hans politiska idéer som galna behöver han som person inte vara psykiskt sjuk. Behring är på många sätt en klassisk högerextremist och hans egenartade samhällsåskådning delas av flera än han själv. Den har dessutom dystra och tydliga historiska rötter.
Historikern Terje Emberland använde i veckan beteckningen fascism för att sätta etikett på Breiviks politiska uppfattning och mycket tyder på att han här träffat huvudet på spiken. Breivik uppvisar i sitt s k manifest tydliga likheter med den klassiska fascismen, grundad av Benito Mussolini i Italien 1921 och sedan spridd över Europa under mellankrigstiden i olika tappningar.

Fascismen bygger på nationen som begrepp och inbegriper ett förhärligande av den egna nationen och folket på andras folks bekostnad. Den eftersträvar nationell enhet och renhet, den utgår från – oftast diffusa – historiska rötter och hyllas forna tiders brutala mansideal. I Breiviks fall har han hämtat inspiration från medeltidens tempelriddare. Normalt anses fascismen vara religiöst sekulär, men undantag finns. Exempelvis det rumänska Järngardet på 30-talet, vars brutala fascism byggde på kristen mystik under ledaren Corneliu Codreanu.
Breiviks hemsnickrade uniform känner vi också igen från 30-talets fascistiska rörelser: brunskjortor (Tyskland), svartskjortor (Italien), grönskjortor (Rumänien).

Våldsdyrkan ingår som grundelement i den fascistiska rörelsen. Genom våldshandlingar och "offer" ska nationen "renas" och "återfödas" och uppstå i sin nya glans. Moderniteten är ett gift som ska bekämpas och demokratin är ett grundskott mot den rena nationen. En stark enväldig ledare ska leda nationen mot framtiden. I avvaktan på att den fascistiska rörelsen når envälde är terrordåd och andra störningar i samhället en användbar metod.
I dag är fascismen dessbättre ingen politisk rörelse av betydelse i Europa. Men den spirar i oroliga och krisartade tider och den har alltid överlevt i små celler och hos enskilda individer.
Som ensam massmördare och terrorist på fascistisk ideologisk grund är Anders Behring Breivik ovanlig. Men den ideologi hans världsbild bygger på är dessvärre välkänd i historien.