När ljuset släcks på Malmö Arena stiger ett enormt jubel. Jay-Z och Kanye West höjs upp, som de två hiphopkungarna de är, på varsin stor blå kubisk tron. Högt över publiken levererar de låten H.A.M. (Hard as a motherfucker). Basen känns långt in i bröstkorgen och gör det svårt att hålla kameran still. Redan från första låten förstår jag att det är här, inne på en arena, som deras stora produktioner och mäktiga beats gör sig bäst.

Turnén Watch the throne har sitt ursprung i deras genemsamma album under samma namn. Men konserten bjuder även på deras klassiker. Jag tror att nästan alla deras stora solohits, och de har många, spelades. Den enda jag saknade var den personliga Kanye West favoriten Through the wire.

De är giganter båda två. Men samtidigt väldigt olika personer musikaliskt och på scen. Jay-z är en renodlad hiphoppare med ett sparsmakat kroppsspråk och mer tekniskt flow. Han rör sig lugnt över scenen med mikrofonen i högerhanden och vänsterhanden (den med guldklockan) fri att gestikulera med. Han är cool.
Kanye West är en mer modern artist. Han ger intrycket av att vara en rock-, pop- och hiphophybrid. Han rör sig snabbt över scenen och är mycket mer teatraliskt i sitt uttryck. Skillnaderna blir som störst när de båda står på varsin upphöjd kub i mitten av konserten. Jay-z levererar tunga beats och tunga låtar. Kanye bjuder på autotunekalas med låtar som Runaway och Heartless som jag verkligen inte kan förmå mig själv att gilla. Men vad vet jag, publiken och speciellt tjejerna älskar det. Det får väl motsvara rocklegendernas ballader.