Jag vet att det skrivits många rader om Eurovision Song Contest och Azerbajdzjan nu, men med tanke på den svenska utgången av tävlingen svider det knappast att påminnas. Dessutom ska vi fortsätta prata och skriva om Azerbajdzjan för att inte glömma bort vad som pågår i detta odemokratiska land.
Mitt inlägg handlar knappast om att jag är euforisk, snarare tvärtom. Musiker som i dag använder sin musik för att förmedla budskap och politiska ställningstaganden är få. Det är i och för sig positivt att musikvärlden nuförtiden ger utrymme även för dem som inte begåvats med både förmågan att skriva bra och sjunga bra. Världen hade troligen gått miste om många sköna hits om inte dessa olikbegåvade människor funnit varandra.
Samtidigt är det tråkigt att konstatera att musikbranschen ofta frånsagt sig allt engagemang för samhällets utveckling. Bara det ramlar in sköna pengar på kontot ställer man upp för vem och vad som helst – även diktaturer.
Att Loreen så förtjänstfullt stod upp för mänskliga rättigheter ska hon äras för många gånger om. Skrämmande nog har det framkommit att hon var den enda artist under melodifestivalens närvaro i Baku som tog ansvar för att visa det som inte var glitter och glamour. Inte minst detta gör Loreens vinst extra vacker och hedersam.
Vad det däremot varit märkligt tyst om är att samtidigt som Loreen gör en insats för att ifrågasätta Azerbajdzjans styre, så är det en hel grupp av svenska text- och musikförfattare som står bakom det ifrågasatta värdlandets bidrag. Och inte bara i år; det här är tredje året på raken! När Azerbajdzjan tog hem vinsten förra året bestod dessutom hela doakören av svenskor och numret var arrangerat av en svensk koreograf.
En av de inblandade upphovsmännen är den sympatiske Anders Bagge (framför allt känd från Idol-juryn). Några tidningsartiklar där Bagge får förklara varför han ställer upp för Azerbajdzjan är svåra att finna. Troligen vinner han på sin varma personlighet, vilket gör att media undviker obekväma frågor.
Men det är inte bara Azerbajdzjan som fått svensk support i Eurovision Song Contest. 2010 bidrog Robert Wells till pianoarrangemanget i det vitryska bidraget Butterflies. Inte heller här har journalistiken gjort någon djupdykande intervju om det etiska med att hjälpa en diktatur.
Bojkott är inte alltid det effektivaste vapnet när man vill påverka ett land. Att närvara och skapa kontakter kan vara det som slutligen urholkar stenen.
Jag undrar dock om Bagge och Wells eller resten av den svenska musikmaskinen har några goda demokratiska avsikter när de förser azerer och vitryssar med sina verk. Handlar det bara om pengar framstår det som ganska fult. Handlar det inte om pengar framstår det som oupplyst och naivt.
Det är absolut inte så att all musik behöver vara betydelsefull och förmedla budskap. Lite "bom", lite "bang" och lite dingeling får oss att le och dansa, men musikbranschen måste inse att ibland är det uppenbart att även ett "drip, drop" har sitt pris.

Missa inte vår kompletta tv-guide!