Att botanisera bland chipshyllorna inför fredagsmyset är ett hårt och grannlaga arbete. Så många smaker, former och krispighetsnivåer att ta ställning till! Ibland överväldigas man av valmöjligheterna och fattar olyckliga och irrationella beslut.
Jag har själv av outgrundliga skäl en gång inhandlat och därefter satt i mig en påse "hedgehog-flavoured crisps" (England, 80-tal) och kan därför delge er den sällsamma informationen att igelkottar smakar lite grann som stekt gås.
Inte sällan ger dock de myllrande valmöjligheterna rakt motsatt effekt, och väl framme vid kassorna upptäcker man med viss förvåning att man än en gång lagt icke-valet "lättsaltade chips" på bandet.
Medan kassörskans ögon fylls av något som påminner om medlidande när hon drar påsen förbi blipp-blipparen lovar man sig att nästa gång vara fastare i anden och verkligen göra ett aktivt och informerat val.

Folkpartiet har i åratal varit politikens lättsaltade chips – ett harmlöst alternativ medan man letar vidare. Det är inte för intet som Folkpartiet kallas för partisystemets vändkors: man är konsekvent sämst på att behålla sina väljare från val till val.
Problemet just nu är dock att oroande få väljare väntar vid vändkorset för att få komma in.

I media hörs inte så mycket om partiets existentiella kris av det enkla skälet att Centern och i än högre grad Kristdemokraterna med vitnande fingrar försöker klamra sig fast vid fyraprocentspärren. Men Folkpartiet har sannerligen inte mycket luft till nedflyttningsstrecket. Mätningarnas mätning (en sammanvägning av olika opinionsundersökningar) gav Folkpartiet 5,3 procents opinionsstöd i mitten av maj.

Folkpartiet skiljer sig från de övriga allianspartierna på det sättet att man målmedvetet satsat på, och också lyckas bli förknippat med, en specifik politisk fråga som intresserar många väljare: utbildningspolitik. Men detta försök att komplettera sin lättsaltade profil utgör nu partiets största utmaning. Jämförelse efter internationell jämförelse ger dystra besked om läget i det svenska utbildningsväsendet.
Fältet är politiskt otacksamt eftersom det kan ta tiotals år att med reformer vrida runt den enorma skutan så att resultat blir synliga för blotta väljarögat.
Folkpartiet har haft hand om utbildningsdepartementet sedan 2006 och oavsett hur rätt han kan tänkas ha, så blir det allt svårare för Jan Björklund att övertyga valmanskåren att det är gamla socialdemokratiska synder som fortsatt drar ner resultaten. Uppmärksammade problem med skolprivatiseringen och bakslagen för paradreformen med lärarlicenser lägger sten på börda.

Givet allt detta är det knappast en högoddsare att oppositionen kommer att lägga mycket krut på att svartmåla utbildningspolitiken inför valet 2014.
Skulle man lyckas rota bilden att den misslyckats hamnar Folkpartiet, långt mer än övriga allianspartier, i ett kritiskt läge. Det finns en marknad för lättsaltade chips eftersom de egentligen inte irriterar någon. Nersölade med en dippa som skurit sig ordentligt blir saken förstås en helt annan.