Azza Kamel hjälper Kairos gatubarn till ett bättre liv via konsten och skapandet. Men inte utan svårigheter.
– De här barnen saknar glädje och hopp. Konsten ger dem verktygen att må bra och känna tillhörighet, säger hon.
– I samband med den arabiska våren öppnades dörrar som kommer vara svåra att stänga igen. Från ingenstans kom intuitivt skapande. Väggar täcktes av graffiti och unga började rappa. Folket var inte rädda för att uttrycka sig längre, säger Azza Kamel som ansvarar för konstorganisationen Alwan Wa Awtar i Kairo i Egypten.

Hon driver en verksamhet i Kairo som låter utsatta barn delta i olika former av kreativt skapande. Tillsammans med tre kollegor från Gaza, Västbanken och Libanon berättade hon om sina erfarenheter under scenkonstbiennalen för barn och unga, Bibu, i Lund. Trots att de fyra paneldeltagarna verkar i olika miljöer och länder framgick det tydligt att de har mycket gemensamt. De har alla upptäckt hur kreativt skapande har en förmåga att läka sår.
– Vi utformar inte vår verksamhet för att fungera som terapi. Skapandet i sig har terapeutiska egenskaper även om vi bara leker med färg, säger Azza Kamel.
– Varje barn har ett eget lås som kräver en egen nyckel. Därför ägnar vi oss inte åt enbart teater eller musik. Hos oss låter vi barnen göra allt från att måla, leka med lera, spela musik till teater där de själva är med och skriver manus. För de flesta av barnen är det helt nytt att bli behandlade med respekt, säger hon och berättar hur gatubarnen ofta spenderar sina dagar på soptippen där de jagar skorpioner. Gatubarnen har sällan sett vare sig Nilen eller pyramiderna, men de är inte fångar bakom murar som på Västbanken. I Egypten är det i stället sociala kedjor som håller fast barnen, enligt Azza Kamel.

– Vi har inte som mål att utbilda skådespelare eller musiker. Vi försöker bara hjälpa barnen att få hopp, självkänsla och en gemenskap i vilken de kan växa, säger hon.

Azza Kamels dröm är att kunna integrera sin verksamhet med den egyptiska skolan. Den konst som finns på schemat i dag är enligt henne rigid och styrd av regler.
– De lär barnen att rita innanför linjerna med utvalda färger. Det är tvärt emot vad konst är för mig. Tyvärr har skolan uttryckligen förbjudits att samarbeta med oss, säger hon och berättar att de styrande efter revolutionen sällan diskuterar utbildning och välfärd. Oftare handlar de politiska samtalen om vad kvinnor får och inte får göra.
– Skolsystemet är vår största fiende och måste förändras. Om inte barnen lär sig tänka utanför boxen, hur ska de då kunna ifrågasätta makthavare när de växer upp.

Att den politiska regimen försvagats av revolutionen i Egypten har underlättat för Azza Kamel och de andra inom Alwan Wa Awtar. Trots det möter hon dagligen ett starkt socialt motstånd.

Föräldrar och politiker ser i bästa fall konsten som en extrasyssla och i värsta fall som något skamligt. Hon beskriver situationen som att dunka huvudet mellan två väggar. Men hon oroas samtidigt av vad som väntar.
– De politiska förtryckarna lät oss inte höja våra röster mot dem. Men om vi bara skötte oss själva lät de oss vara i fred. Ingen vet vad som kommer att hända, men om religiösa fanatiker kommer till makten kommer det att bli värre. De nöjer sig inte med att brutalt bevara sin egen ställning, de kommer även vilja påverka hur vi lever våra liv. Och då är konsten och vår verksamhet allvarligt hotad, säger hon.