Det var i Gärds Köpinge i Skåne allt började en gång. Historien om hur finns berättad i biografin Gammal kärlek rostar aldrig, som släpps i mitten av juni.

Hur kom det sig att det blev en biografi?
– Bonniers ringde och frågade, berättar Christer Ericsson. Vi sa ja, om vi får välja författaren och om vi får bra insyn i arbetet. Vi valde Thomas Deutgen eftersom han kan och vet allt om oss. Vi har testat honom.

Det är många glada spelmansminnen som serveras, men också berättelser om ett tufft musikerliv.

Hur har det då varit att gräva i alla gamla minnen?
– Det mesta minns man med ett garv i dag, säger Christer. Det tråkiga har man glömt. Men sammanfattningsvis ser man att vi inte är ett band som tjänat pengar på vår musik. Vi har återinvesterat det vi har tjänat för att få det bättre i jobbet. Nu har vi hjälp med att packa och bära, vi har en bekväm buss med allt man kan önska sig och vi bor på bra hotell.

Efter 45 år på vägarna upplevs bekvämligheten som en nödvändig guldkant i ett tufft jobb.
– Vi har upplevt det andra också, men det skulle man inte ha fixat i dag, säger Olle Jönsson. Lyxen är värd det, vi tar hellre mindre lön. Enda problemet är käket längs vägarna.
– Ja, det har blivit sämre, säger Christer. Om man inte tvunget vill äta fet, smaskig mat är det inte många ställen som har något.

Många band hade gett upp för mindre än hälften av alla motgångar som Lasse Stefanz har kämpat sig igenom. Men just de här fem killarna höll samman och stod ut fram till genombrottet.

Vad berodde det på?
– Jag har ofta tänkt på det. Vi människor styr inte över våra öden, säger Christer Ericsson. Varför just vi?
– Jag tror inte många skulle gått igenom samma sak, de skulle sagt nej, säger Olle Jönsson. Men de första 10-15 åren är tuffa. Jag tänker när jag ser banden i Dansbandskampen, vet ni vad ni ska gå igenom?

Att prata med Olle Jönsson och Christer Ericsson är att få en stor skopa svensk nöjeshistoria serverad. Om hitlåtar, publik från flera generationer, om ett arbetstempo som slår knock på dem som försöker hänga med, om berg- och dalbanor i verksamheten, om vargar och – om vin. Nyligen lanserades Lasse Stefanz egen etikett.
– De började ringa i höstas och fråga oss om vi ville ha en egen vinetikett. Vi trodde först det var på skämt. Men så när vi var i Stockholm och höll på med plattan hade vi en stund över, berättar Christer.

Lasse Stefanz gäng fick prova sig igenom 100-tals hemliga flaskor.
– Alla reagerade likadant när vi fick smaka på det vinet vi valde. Det tar vi, sa vi. Den smakade nästan som ripasso, säger Christer, som gillar vin och speciellt då amarone och ripasso.

Han förklarar hur processen bakom ripasso-vinet och berättar att just Lasse Stefanz vin kommer från odlingar vid Gardasjön i Italien.

Lasse Stefanz är i dag det största dansbandet i Norden. De spelar 115 kvällar per år. Tre gånger på 45 år har de ställt in spelningarna. Feberfrossa är inget hinder att stå på scenen.
– Det man är mest orolig för är om rösten skulle svika, säger Olle Jönsson.

23 maj släpps nya plattan Rocky Mountains. Lasse Stefanz har bland annat hämtat inspiration och låtar i Nashville och är nöjda med resultatet. Deras plattor brukar slå det mesta i försäljningsväg. Förklaringen är, funderar de, att de träffar folksjälen.

Topplistan nästa?
– Det vet man aldrig. Det är absolut ingenting vi räknar med, säger Olle Jönsson och Christer Ericsson.