Vi behöver försörjningspolitik

Arbetslösheten är den stora frågan, kanske också den enda verkliga frågan, som kan motivera ett politiskt förtroende. Det är också det främsta redskap politikerna har för att kontrollera medborgarna.

Satsa på jobben är ett mantra, för både höger och vänster. Fler jobb, ökad sysselsättning, bidrag till nya jobb, skatteavdrag för den som får jobb. Men ingenting verkar hjälpa. Regeringen Persson föll på att man lyckades få ner arbetslösheten, regeringen Reinfeldt, som satsat så hårt på att göra det, riskerar att gå samma väg.

Under demokratins guldår, i mitten av förra seklet, handlade politiken om att medborgare i alla samhällsklasser skulle kunna försörja sig på en anständig nivå. Resurserna skulle fördelas. I dag handlar det om att medborgarna ska förvärvsarbete, och belönas extra för detta. Resurserna går i omvänd riktning. Vissa lever nu på extremt hög standard, andra på gränsen till existensminimum.

Fredrik Reinfeldt har fått kritik för att han satt fingret på en anledning till den höga arbetslösheten: det är svårt för invandrare att få arbete. Men det är ju uppenbart och välkänt att det är svårare att komma in på arbetsmarknaden för den som inte är född i Sverige. Inte bara språket är ett hinder utan också kunnande och kompetens.
Inte minst gäller detta invandrarkvinnor som ofta saknar utbildning som är gångbar i Sverige och dessutom ofta kommer från kulturer där kvinnor i första hand tar hand om sina familjer.

De har inte sällan flera barn och därmed fullt upp med arbete. Men när de kommer till Sverige får de höra att de inte arbetar. De tvingas in i en jobbsökarkarusell för att kunna få försörjningsstöd.

Hur skulle Sverige se ut om vi i stället för "jobbpolitik" haft en "försörjningspolitik"? Jag vill inte säga att jag vet, väldigt många aspekter måste vägas in. Men jag vill påstå att det vore värdefullt att få detta ordentligt utrett.

Några effekter är sannolika: med en försörjningspolitik skulle ett stort antal invandrarkvinnor återfå respekt och självkänsla. De skulle kunna koncentrera sig på det arbete inom familjen som de ser som sin livsuppgift. Med en försörjningspolitik, skulle försörjningsstödet minska, liksom förtidspensionerna.

Med en försörjningspolitik skulle folkhälsan, och speciellt kvinnors allt sämre hälsa, förbättras. En försörjningspolitik skulle frigöra arbeten, då många skulle känna att det fanns möjlighet att gå ner i arbetstid, till exempel under småbarnsåren eller efter 60.

Å andra sidan: många arbeten, inom försäkringssystemen och barnomsorgen, skulle kanske försvinna. Kanske skulle det bli svårt att få folk till vård och skola. Kanske skulle skatteintäkterna minska mer än skatteutgifterna. Det vet vi inte. Vad vi vet är att läget med den höga arbetslösheten är allvarligt. Det innebär att alltför många hamnar i ett beroende av samhällsstöd för sin försörjning. Alltför många unga står utanför arbetsmarknaden vilket innebär att det också förlorar möjlighet att få en dräglig pension. Dags alltså att tänka nytt.