Min syn är, om man ska vara petnoga, en liten smula nedsatt, men det är inte värre än att det låter sig korrigeras med ett par linser.
Man skulle, kort sagt, kunna hävda att jag har en perfekt kropp.
Eller inte.

För "en perfekt kropp" betyder, som alla vet, något annat. "En perfekt kropp" har, som alla vet, absolut inget med funktion att göra. Heidi Klum och jag är antagligen ungefär lika bra på att gå. På att hantera bestick. På att använda våra sinnen.
Men det är hon som har "en perfekt kropp". Inte jag.

På vintern är vi alla barmhärtigt invirade i diverse sjalar och tjocka jackor. Man kan nästan glömma bort sin kropp, om man vill. Men nu stundar andra tider. Kroppsliga tider, med ljumma vindar och korta ärmar och bara ben och bikiniångest i provhytten. Bikiniångest. Hur magnifik är icke denna motsägelse? Bikini – ett tygföremål som nyttjas i situationer då man ligger alldeles stilla och känner solens värme mot huden. Det borde vara tekniskt omöjligt att förknippa detta lättjans och njutningens plagg med ångest.

Men det är ju tvärtom synnerligen möjligt. Man är ju nämligen lite för tjock. Lite för smal. Lite för blek. Lite för gropig. Lite för slapp och sladdrig. Lite för si. Lite för så.
Usch. Så fult. Så dåligt. Så föga perfekt.
Vem har gett oss den blicken? Den blick som möter vår bild i spegeln och får oss att rysa inför defekterna – inbillade eller verkliga – och på fullt allvar slå fast att vi inte duger. Att vi är undermåliga. Felkonstruerade.

Skönhetsideal har alltid funnits. Ungdom har ju till exempel alltid ansetts vackert, vilket kanske är någon sorts biologisk nödvändighet, för att fortplantningen ska fungera optimalt.
Men det finns ideal, och så finns det ideal. Och de vi har i dag är människofientliga i överkant. Jag har en reproduktion av Leonardo da Vincis cirka 500 år gamla målning "Leda och svanen". Hans avsikt var rimligen att göra henne underskön, men om hon hade visat sig på en badstrand år 2012 med de flabbiga överarmarna och den bulliga magen hade ingen människa associerat till ordet "perfekt". År 2012 får folk kräkreflexer av en orakad armhåla.

Det är så sorgligt, och idealen är så märkligt starka. Det räcker inte att se dem och ifrågasätta dem för att orka strunta i dem. Myten om feministen som tjock och hårig är just en myt. Feminister äter också GI. Vem tusan vågar annat? Som Malin Ullgren konstaterade i DN nyligen – att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel.

Vem har lärt oss att bespotta våra kroppar? Att be om ursäkt för dem? Borde vi inte snarare tacka dem? Dyrka dem? Dagligen begrunda hur underbart det är att ha en sådan utsökt förpackning till sin själ, en sådan sinnrik konstruktion av ben och senor och ledband och nervtrådar och blodkärl?
Jo. Helt enkelt bara jo. Det är just vad vi borde. Vem börjar?