För några år sedan höll Socialdemokraterna en hel kongress på temat tillväxt. Tillväxt var ordet på allas läppar. Begreppet kom att uppfattas som ett mantra. Kritiken kom från vänster eller från miljöhåll.
Från vänster ifrågasattes tillväxtretoriken för att den tycktes bortse från maktfrågorna i näringslivet, skyla över arbetsmiljöproblemen och strunta i fördelningsfrågorna. Från miljöhåll sattes upp ett motsatsförhållande mellan ekologisk uthållighet och kraven på ständig ekonomisk tillväxt.
Det fanns många poänger i den kritiken. Men sen kom krisen i spåren av Lehman Brothers kollaps och det hotande sammanbrottet för hela det globala finansiella systemet. I stället för tillväxt fick vi noll- och minustillväxt, galopperande arbetslöshet och sociala och mänskliga tragedier i en omfattning som vi i Europa inte kunde föreställa oss för bara några år sedan.
Nu inträffar något både oroväckande och intressant. Medan massarbetslösheten biter sig fast i land efter land och de mest utsatta ekonomierna i EU:s medelhavsregion slaktar jobb och därmed också krymper skatteintäkter för att i en osäker framtid få bukt med sina statsskulder så är det höjden av visdom att säga nej till en politik för tillväxt här och nu.
Först ska det stramas åt och sparas. Först ska de europeiska välfärdsordningarna trimmas ner, pensioner sänkas, löner drivas ner, offentlig service privatiseras och de banker och finansinstitut som nyss orsakade systemkollapsen stärkas. Förstärkningen sker dessutom utan att något personligt ansvar utkrävs för det inträffade eller att kontrollsystem och regleringar införs som omöjliggör en upprepning.
I Sverige har denna politik fått namnet ekonomiskt ansvarstagande. I USA kallas den "austerity". Av EU har den upphöjts till högsta politiska klokskap i den finanspakt som ska se till att den gravt felkonstruerade eurozonen inte imploderar under tyngden av sina inbyggda obalanser. Med tillväxt, detta snabbt undanstädade ord, har den här filosofin för fattigdomsalstring och cementerade inkomstklyftor inget haft att göra.
Fram till nu. Kanske. För i förra veckan, efter Hollandes valseger i Frankrike och det på alla sätt desperata valet i Grekland, kom plötsligt ordet tillväxt upp på dagordningen i Tyskland. Det skedde när den tyske finansministern talade sig varm för högre löner och den tyska centralbanken mer än antydde att lite mer inflation nog vore lämpligt för att rätta till det som gått snett i europeisk ekonomi.
Det lär inte handla om någon genomgripande förändring. Men vid någon punkt, och kanske närmar vi oss den nu, borde demokratiskt valda och ansvarstagande politiker inse att den farligaste samhällspesten av alla är arbetslösheten. I Sverige erkänns inte ens längre att vi har en massarbetslöshet, som i sig är grogrund för en myriad av problem i snabb tillväxt – usel integration, en skola i förfall, barnfattigdom och kriminalitet.
Ett annat pris för massarbetslösheten är politikerförakt. För den ska både regeringen och oppositionen akta sig noga.
Håkan Hermansson